54 hitkomma. »Vi ha alltid varit som två tuppar, Snellman och jag», skref Rbg. »Stå vi på samma sophög så slåss vi, men stå vi på två skilda så gala vi efter hvarandra.») Också var det till de närmste att räkna Mårten Lindfors, icke det skrifna utan det talade ordets man. Hvarken poet eller versmakare. Talför alldeles obeskrifligt, genialisk ock. Under det flödande talet vexlade blixtar, så klara att man tyckte dem böra kunna upplysa det mörkaste djup, med paradoxer, underliga funderingar, skimrande beskrifningar och förklarande upplysande vyer öfver alla möjliga nejder af vetande. Utan att tröttna, kunde han så hålla på att tala i timtal. Ej heller tröttnade man lätt att höra på honom. Min Broder Fredrik eller Bergmästarn, hvilket sednare blef hans stående namn, befattade sig minst med versmakeri, men för resten med litet af hvarje. (Torde hafva varit en ganska skicklig kemist, enligt hvad som af förståsigpåare dömdes.) Utom hvad som hörde till bergväsendet, sysslade han med alla möjliga slöjder, förde smått penseln 1 o. s. v. Häri var Backman i de flesta grenar hans2 medtäflare. »Kammarmekanikus» blef härföre bådas af Runeberg gifna benämning och tusen skämt och infall egnades deras kammarmekanik. H. Ståhlberg hörde till de lugna enthusiaster dem man stundom påträffar. Liten och i sin själ liflig och ifrig, var han till det yttre och i synnerhet i sitt tal, nästan plågsamt långsam och kunde med största säflighet uttala de mest brinnande ord. Musikalisk och ifrig fiolspelare, hänrycktes han lätt af ett vackert musikstycke, synnerligen om han ansåg sig ha lyckats bra utföra det, och då förde han fiolen sakta på sin rygg och stod en stund på ett ben i sin förtjusning, och kunde väl sen helt säfligt säga: »jag skall säga som sanningen är att det var vackert,» eller något dylikt. Fredrik Cygnaeus hörde ej så mycket till den närmare kretsen i Kronhagen, ehuruväl bland herrarnes närmaste. Hans egendomliga skrufvade uttryckssätt var ofta föremål för skämt och hur mycket än Runeberg i många afseenden värderade honom, så tycktes han dock icke särdeles högt ställa hans skriftställeri. Han menade att den kärna man slutligen kunde finna deri sedan man genombråkat den svåra, oklara formen, icke lönade besväret. Bland annat skämt föreslog Rbg att man borde öfversätta Cygnaeus skrifter på svenska, och som motto begagna Holbergs ord: »det Mesopotamiske sprog är ett meget underligt sprog.» Om Cygnaei tragedier yttrade Rbg: »Det är F. Cygnaecus alt- 1 torde hafva varit en ganska skicklig kemist 2 öfverman