53 hvilket var af högsta vigt, då läkarne af allmogen allmänt ansågos förgifta sina patienter, och deras ordinationer derföre icke efterföljdes. Men Stubben ansåg man altför beskedlig för att icke tro honom vilja väl. Till versmakarne vid glada tillfällen inom kretsen hörde B. O. Lille. Hans verser i allmänhet hörde mest till det allversamma, städade slaget, sådan man ock vanligen såg honom sjelf i det vanliga sällskapslifvet. Men i ringen af kamrater och nära bekanta der »brast räfskinnet» som Rbg brukte säga. Då var Lille bland kretsens gladaste, skämtsammaste medlemmar, då sjöng han glädtiga visor, ofta sådana som han sjelf vid olika tillfällen hade diktat och kundet. o. m. visa sig öfverdådig. Sjelf aktade han ringa dessa sina glada visor, liksom han i allmänhet tycktes i sitt väsende vilja företrädesvis vara allversam och något sirlig. Men åtskilliga af dessa visor voro goda bitar, ehuru kanske de flesta icke så rätt kunna fattas af andra än dem hvilka voro bekanta med de personer till hvilka de voro skrifna och hvilkas små egendomligheter man behöfver känna för att förstå mången anspelning som utgör just udden i versen. Till den närmaste kretsen hörde äfven J. W. Snellman. Allvarsam, artig mot fruntimmerna, sade smicker och komlpllimenter, något som eljest icke brukades i vår krets. De verser vi af honom sågo voro stundom rätt vackra i allmänhet mera utarbetade och stänkte ej fram vid hvarje 1 skämt, utan voro vanligast i en allversammare genre. I sitt väsende temmeligen lik sig sådan han syntes de sednare åren, naturligtvis dock med den skilnad som alltid äger rum emellan en ung och en gammal person. Envis och bestämd som han var, råkade han stundom ihop med Rbg som just ej heller var den som lätt gaf med sig. (På en utfärd med slup i skärgården nära H.fors, föll det några af de i båten varande unga fruntimren in att de skulle ro. Detta var ett nöje för gången men Snellman, alltid artig mot damerna, satte sig deremot att damerna skulle ro och herrarne sitta i båten, nej det ginge ej an. Fruntimmerna ville dock utföra sitt förslag och Snellman å sin sida stod på sin åsigt. Slutligen sade han: »Jag sitter icke i 2 båten om damerna ro. I så fall stiger jag till lands.» Runeberg som satt till styret och förtretats öfver Snellmans envishet, satte herrn i land med slupen. Snellman steg ur och spatserade förmodligen de par tre fjerndelsmilen till staden.) I ett bref till någon bekant i H.fors, jag mins ej hvem (skref en gång Rbg från Borgå, och bad 3 dem öfvertala Snellman att 1 tillfälle 2 en 3 att han skulle