61 Som fordom skalden Naso, Vid svarta hafvets mulna zon Så har jag dvalts på Paso Nu får jag bättre kondittion. Farväl, jag går att krossa, Ditt ok, Fredrique Julie, Jag var din slaf, o tossal Nu är jag åter lös och fri. En annan gång då äfven Stubben var ganska sjuk, satte sig de obarmhärtige kamraterne tre à fyra vid hans säng, sågo mystiska ut, och så snart den sjuke yttrade något, sågo de menande på hvarandra, skakade smått på hufvudena, och hviskade ttill hvarandra, »ja hör, nu yrar han igen» o. s. v. Men lika outtömligt som deras skämt, lika outtömligt var Ahlstubbes tålamod och godsinthet, och en kär planta i kamratkretsen var han alltid. Efter kolera farsotens upphörande 1 qvarbodde Backman till hyresårets slut i ett stort och prydligt hus som varit begagnadt till kolera lasarett (Kanske också någon annan af studenterne sjukskötarne, det mins jag ej). Nu sjöng Rbg på en af honom sjelf satt melodi, som började högst triumferande, (redan vid femte raden blef alldeles ynkelig) och slöts för hela sista raden af en långdragen jemmersuck. Kammarmekanikus Backman, min bror, Nu i palats du logerar, Tassar kring rummen i nattrock och skor, Täljer och yfs och funderar. Men min bror, in Gottes namen, Tänk på rektor och tentamen Tänk på Kandidatexamen, När skall den bli tagen?!! och så repeterades triumferande de två första raderna. Till Ahlstubbes Licentiat blusning af B. O. Lille. Stor gamman spordes När Stubben smordes, Licentiat, Och ändtligt gjordes Nervander flat. 1 bebodde