77 genast och fingo sällan äran att bli mål för klander eller gyckel. (Ett stycke benämndt »Stormen», hvem författaren var minnes jag icke, men han... utom dess framfart och brus samt huru den vid åsynen af ett älskande par stillar sig och blott hviskar ljuft, eller något dylikt. Helt hastigt nappar Nervander Rbg och mig vid hvarsin arm och ryckte oss till fönstret i andra rummet 1 utanför hvilket just då storm rasade och sägande att den väl nu skulle stilla sig.) Också Runebergs uppsats om sv. Akademiens valspråk, uppstod visserligen icke af någon slags harm öfver att ej hafva erhållit stora priset. Betraktar man som ett helt de artiklar i litterära ämnen som han då skref, så borde man, synes mig, kunna inse att de uppstått endast af ett lifligt ungdomligt sinnes brusande håg att gifva luft åt sina tankar och åsigter om hvad han ansåg rätt. I det hela var det nästan endast att 2 i pennan fatta detsamma som deremellan gaf sig luft i det talade ordet, och lika villigt utsäga ett beröm öfver hvad han ansåg godt, som ett tadel öfver hvad som syntes honom 3 underhaltigt, när nemligen sådant fick gå och gälla som fullgilltigt (också förklarade han flere gånger ännu under sin långvariga sjukdom att han i allone hade samma åsigter som dem han som ung uttalat, ehuru han ansåg sig hafva varit pojkaktigt öfverdådig i sättet för deras uttalande.) Det lumpna, det usla, deremot blef alldrig mål för hans kritik, så snart det icke vunnit ett bifall utöfver sin förtjenst. Att man ännu i 4 nyaste tid kan härutinnan misstaga sig om hans motiver förundrar mig. Att man så gjorde på den 5 tiden var mindre underligt. Kritiken hade hittils med ej altför många undantag, mest utgjorts af lofsånger öfver produkter af berömda författare, eller af många och långa spalter fyllda med hugg öfver redan vid sin födelse dödfödda foster. Dertill var Runeberg då en ung, några och tjugoårig magister, hvilket öfvermod af en sådan gulnäbb att angripa erkända storheter, att våga bedömma, ja våga tadla sådane! I den trånga kretsen af närmaste umgänget 6 sågo vi deremot intet förmätet häri, alt var ju sannt hvad han uttalade, allas åsigter öfverensstämde häri i hufvudsak, om ock stundom brinnande strider utkämpades i enskildta frågor, strider der skämt der med förfeladt denna tid -na funno EESSKE