88 Då jag till alla delar förenar mig med professor Ekelund och således anser Docens i Vältaligheten, Mag. J. L. Runeberg genom sina utgifna skaldestycken, dessa taflor af den högsta natursanning, liknande forntidens mönster, äga en så öfvervägande förtjenst, att främsta rummet på förslaget till adjunkturen i Grek- och Rom- litteraturen bör tillerkännas honom torde jag få förklara att denna förtjenst ingalunda är någonting olikartadt med ifrågavarande lärarebefattning, och att jag ej begär — hvad dock icke vore så orättvist — det densamma, blott för sin egen förträfflighet, må belönas, utan att jag fastmera yrkar, det den bör betraktas som en egenskap, väsendtligen nödvändig hos en hvar, som med framgång skall förestå samma befattning. Om man hos den klassiske ålderns författare finner ett värde, som i alla tider gör deras studium vigtigt, så ligger detta mindre i språken på hvilken de skrifvit — ehuru fullkomliga desamma, isynnerhet Grekiskan, onekligen äro — än i sjelfva deras skrifter. Dessa, de prosaiska, som de poetiska, äro konststycken, skapelser af menniskosnillet i sin ungdoms friskhet, såsom sådana värda att kännas och beundras. De framställa en urbild af den ädlaste mensklighet[,] tala genom den till inbillningen och känslan, röra hjertat, gifva själen lyftning, kortligen blifva ett lika välgörande, som verksamt hjelpemedel till ungdomens bildning. Deraf ock den bekanta benämningen humaniora. Den som vill medgifva detta, skall också alldrig neka, att till en ändamålsenlig tolkning af nämnda skrifter fo[r]dras ett lifligt aestetiskt sinne, hvarförutan tolkningen alstrar föga eller ingen nytta för ynglingen. Visserligen är ett grundligt studium af språket, äfvensom en philosofisk behandling af dess grammatik, en oeftergiflig fo[r]dran; med annat vilkor skulle man ju ej heller estetiskt kunna tyda deml det är den heliga förgården till ett tempel; men templet är dock något vida mera heligt. Till förgården kommer äfven den oinvigde, så icke i helgedomen. Eller för att tala utan bildliga uttryck. Språkets lynne och finheter lär sig enhvar genom flitig läsning och forskning; men förmågan att uppfatta Historieskrifvarens, Vältalarns, Skaldens skönheter är en utmärktare naturgåfva, derför ock sällsyntare: den kan bildas, alldrig förvärfvas. Emellertid är det blott genom denna gåfva, som en Lärare hvars kall det är att tolka de gamles mästarstycken, kan häri lyckas. Det var ock den fo[r]dran de gamle sjelfva gjorde hos dem som för ungdomen skulle förklara deras snilleverk. Quorum omnium (oraculorum) interpretes» heter det hos Cicero, »ut Grammatici poetarum, proxime ad corum, quos interpretantur, divinationem videntur accedere». Det behöfves, är hans mening, inspiration för att rätt interpretera. Af hvad värde den estetiska interpretationen o. s. v. här anför