101 I Helsingfors hade Runeberg icke mycket varit i tillfälle att få idka sina älsklingsnöjen jagt och fiske, med undantag af sommaren 1834, under hvilken vi bodde i Tavastland och 1831 då vi, nygifta sedan samma vinter, om sommaren hade bosatt oss på Svinö i Esbo skärgård. Här bedref han isynnerhet fisket med ifver, och jag rodde honom då. Ovan roddare som jag var, väckte jag jemnt hans otålighet genom att icke vara nog flink i manövern. När han då brusade upp emot mig, ville ofta 1 tårarne komma i rörelse, och i mitt sinne lofvade jag mig att ej mera ro honom. 2 Nästa morgon när han bad mig komma, for jag ändå alltid åter, och så gick det alt åter på samma sätt. Vid storm hände väl ock att jag als icke förmådde manövrera båten, och att han då sjelf satte sig till årorna. Då skulle jag sköta fisket, men då var det åter för mig så svårt att pina de stackars lefvande betena genom att till hela deras längd träda messingstaffsen igenom dem, så detta icke heller var bättre. Att medfölja på jagt kunde lyckligtvis ej komma i fråga. Jag hade alldrig ens lossat en skott, och skulle alldrig kunnat förmå mig att sigta på ett djur. I slutet af maj 1837 flyttade vi till Borgå, (vårt älsta barn, en dotter hade vi förlorat men sönerne Lorenzo och Ludvig, födda 1835 och 1836 hade vi med oss) bodde denna sommar på Weckjervi, vid pass 1/2 mil från staden, och påföljande 3 vinter i en liten skral gård invid gymnasium, i brist på att få hyra lämpligare rum, och måste jag här åter en gång 1 öfverklistra mossaspringorna och måla rummen ljust för att åstadkomma någon trefnad. (Sedan köpte Rbg en gård, bebyggd med ett litet delvis gammalt tvåvånings trädhus, dit vi efter ett års vistande i Borgå inflyttade.) På Weckjärvi skötte Runeberg träget jagt och fiske isynnerhet det sednare. En dag då han satt metande vid stranden af träsket i sin båt, syntes på andra stranden en gubbe, stadd på vandring för att begära. Han ville nu öfver till byns strand och ropade an metarn för att föra sig öfver. Runeberg fogade sig efter hans begäran, rodde öfver till andra stranden, och gaf sig i språk med gubben som fryntligt benämnde honom »väljänä». Under färden ombytte han dock småningom sitt tilltalsord till »Isäntä» (husbond), och slutligen, när de hunno andra stranden utbrast han: »Mutta Herra te tajda sänten olla». (Herre lär ni väl vara ändå.) Påföljande sommar hade vi hyrdt oss sommarhem på Kroks- -st När han sommar idka b B