129 medverka till att Runeberg kommit att teckna en gammal fänrik, många år sednare, ty hvem kan säga hvarest hvarje tanke haft sin början? Men icke finnes dock någon likhet emellan Stål och Pelander, och icke hade han för afsigt att teckna denne, sade han. Hvad det allmänt antagna förhållandet beträffar, att det skulle varit Genral Ehrnroth som Rbg uti »Fänrikens marknadsminne» afsett, så låge dertill icke ringaste grand sanning till grund, förmenade ock Runeberg, till svar på min fråga härom. Något eget är det ock i allmänhet med att se uppgifter om de inflytanden som den eller den författaren öfvat på Runebergs skaldskap. Så uppgafs nyligen att det vore af Goethe som 1 han hade lärt att behandla språket. Detta är lika ur luften taget som de flesta antaganden af samma art. Runeberg hade alldrig hvad man kunde kalla studerat Goethe. Läste visserligen flere af hans arbeten, men icke med någon synnerlig hängifvenhet, eller längre tids sysselsättande med dem. (Också då jag engång föreslog att man ju väl borde skaffa sig Goethes samlade arbeten, syntes han för saken så likgiltig, att frågan förföll.) Sjelf sade han, till svar på en nyligen af mig framställd direkt fråga härom, sig alldrig hafva känt något omedelbart inflytande på sin egen diktning af någon annan författare än de gamle, deri inberäknad Ossian och något folkpoesi, hvaremot ju en hvar måste röna ett medelbart inflytande af hvad hvarje föregående författare inverkat på språk och tankesätt i allmänhet. Dock torde det falla sig mera svårt att i detta afseende skifta rätt och dömma, sägande: den ingrediensen i en författares tankegång har kommit från Goethe, den från Schiller, den från Shakespeare, Cervantes o. s. v. tillbaks genom tiderna om alt hvad 2 det allmänna medvetandet under århundradens lopp tillegnat sig af hvad dess store andar tänkt och meddelat verlden, och som sålunda för längre eller kortare tid sedan ingått i (den) allmänna 3 bildningens tillhörigheter. I det hela tror jag att man kan säga det Runeberg mindre än mången annan inhemtat genom studium af skönlitterära arbeten. Såsom ämne för studium, befattade han sig alldrig med sådan läsning. Han läste för sitt nöje och för att njuta af dem. I allmänhet 4 använde icke Runeberg alt för mycket tid till läsning (synnerligen så länge hans tjenst upptog mycket af hans tid. Sedan han lemnat tjensten5 använde han temmeligen mycket tid till läsning. Hans vana att hvarje dag använda flere timmar till spatsergång 1R 2 som genom 3 medvetandet 4 läste ock 5 läste han