131 het och fulländning, men att deremot icke det motsatta förfarandet borde äga rum eller att författaren ej borde först skapa sig föreställning om en åsigt den han ville utveckla 1 medelst att åt den sammanlappa 2 gestalt genom att beskrifva dess delar.) När skref Runeberg, har man frågat. Vanligen mest om höstarne, är det första allmänna svaret. Om somrarne skref han alldrig, då skulle fiskas och jagas, men troligen vaknade väl mången tanke under sådana färder, och utarbetades sedan, ehuru det tycktes som om endast fabricerandet af en lyckad metkrok eller tvinnandet af några goda taffsar denna årstid upptoge hela hans intresse, och då var vanliga föremålet för hans samtal. En höst då vi på Kroksnäs dröjde ända in i Oktober, skref han der Lotta Svärd, och enligt hvad jag vill minnas, ännu ett stycke till, hvilket erinrar jag mig icke. Här kunde han få sitta ostörd med sitt funderande. I staden afbröts han ofta af besök. Vid skrifbordet satt han icke då han författade, utan syntes då vanligen halfliggande på sin soffa, och på bordet framför honom någon papperslapp, stundom ett tomt kuvert, någon gång t. o. m. ett tomt chinin pulfver, ett påskrifvit papper der någon fläck befanns tom, eller hvad annat som träffade ligga till hands, ofta ock en vanlig liten pappersbit och der bredvid bläckhornet och pennan. Hördes någon komma, reste han sig, lyddes, kastade papperet i bordslådan, och syntes, när så någon fremmande inträdde, så ledig och sysslolös som möjligt, så att gästen alltid ansåg sig hafva hittat på en stund då han ingalunda vållade störing, under det att jag, som kände huru det just för stunden hängde tillsammans med ledigheten, mången gång var rätt bekymrad öfver att Runeberg blifvit så afbruten, just då han väl hade hunnit komma in i sitt arbete. En lycka var att han så noga uttänkte hvarje rad innan han nedskref ett stycke, att det väl föga hände, att han skulle glömt en redan färdig gjord vers, om än han ej hunnit nedskrifva den innan afbrottet, men huru många halfgångna, som sålunda fingo stryka flagg, kan man ej veta, ej heller huru mången dag som sålunda gick förlorad för författarskapet, ty en gång störd återtog han ej lätt pennan, åtminstone icke samma dag, ofta nog ej ens på en längre tid derefter. Äfven då så hände att han ej stördes, skref han sällan många verser (rader) på samma dag. Han filade och jemkade. Jag minnes huru han för poeten och improvisatören Gabriel Leistenius sjelf beskref hur han diktade långsamt, hur han smidde och filade, tills den lille liflige Leistenius råkade i ett riktigt raseri och med tårar i rösten skrek: »och Farbror vill inbilla mig, att farbror som 1 i form och inplanta hos andra för 2 en kropp