132 en dålig rimsmidare sitter och bråkar med versen, då man ju ändå på den kan se hur den framqvällt helgjuten», ja, han ville i vredesmode gå sin väg; för att icke höra slikt förtal. Mången gång, isynnerhet på sednare tider, kunde väl ock hända att Runeberg, när besökande 1 infunno sig, kom in till mig och gjorde en litet »mauvaise mîne» öfver att hafva blifvit störd, men inom en liten stund var han redan lifvad, och när tid blef om aftonen att skiljas, använde han all möjlig öfvertalningsförmåga för att förmå sina gäster att qvardröja, ja natten om, och stundom ännu följande dag, och kunde bli helt förtretad om gästerna voro envisa och icke läto öfvertala sig att qvardröja. Under sådana sällskapsnätter var det som man borde höra Runeberg, för att ana den verld som bodde inom honom. Den rikedom på idéer, den poetiska glans som låg öfver alt hvad han då talade, var hänförande, och hänförde ock vanligen de mest träaktige åhörare, ja t. o. m. sådane för hvilka mig mången gång det syntes nästan vara ett rent slöseri att bortkasta så mycken rikedom. Närmast ville jag likna Runebergs samtal eller nästan rättare sagt, tal, under sådana qvällar, vid en vandring i en tropisk urskog, sådan den beskrifves, full af de herrligaste och rikaste vextformer, de skönaste blommor, de mest lysande fjärilar, yppig, full af lif och öfver alt detta glans, värme och solljus. De sednaste åren innan han sjuknade afmattades dock något den underbara rikedomen i hans samtal, isynnerhet när det led in mot morgonen af en under idel sådant tal genomvakad natt, han kunde nu repetera sig, säga om samma sak flere gånger, skildringarne voro ej alltid fullt så träffande som förr, men ändå, isynnerhet för den som ej hört honom i tidigare år, syntes han äfven nu utomordentlig, ja för mången kanske t. o. m. intressantare än förr, ty nu visste man ju att man borde finna 2 beundransvärdt alt hvad han sade. Att Rbg gerna såg gäster och fann sin trefnad i deras emottagande har jag 3 väl nämnt, dock icke att han började tröttna vid altför mycket sällskapslif de sednaste åren redan innan han insjuknade. I många år, hade han alltid för vana att dagligen göra en flere timmars promenad, vädret må hafva varit fult eller vackert så spatserade han, stundom endast fram och åter på quain, då ofta nog stundtals omgifven af en skara halfvuxna skolflickor som der sällade sig till honom, och med hvilka det roade honom att prata och skämta. Någon enda gång då 4 det var yrväder och 1 kommo 2 honom 3 kanske 14 vädret