142 förmåga uppfylla. Några af småfåglarna dogo, men de flesta kommo till lifs, lefde och florerade på och kring gården i träden, kommo okallade för att fo[r]dra mat, trängdes på handen för att snappa åt sig sådan eller kring det hårdkokta skalade ägg man framhöll åt dem, samt trissade så tätt omkring en hvar då man 1 syntes på gården, (och då jag hukat mig ned för att plecka ogräs eller eljest vårda mina vexter, vågade jag stundom knappt resa mig upp eller ta ett steg) 2 af fruktan att knuffa till någon eller göra dem illa. Om hösten då vi flyttade 3 till staden, hade de redan börjat att ej mycket synas till, och torde deras besök till och med hafva alldeles upphört innan vår afresa. Af alla Runebergs husdjur var väl dock en hermelin den behändigaste. Snabb i rörelser, som blixten vig, lekfull och behaglig, så att deremot den täckaste lekfullaste kattunge skulle förefallit klumpig och utan grace. Äfven denne uppfödde Runeberg från helt liten och äfven den blef fullkomligt tam, satte sig på en, hvar man rördes, for ikring på hufvud, nacke, armar, upp för kläderna och i samma ögonblick långt bort, i andra hörnet af rummet, och så rundtomkring en dansande i alnshöga hopp, skuttande och lekande. Också den råkade i olycka och blef qväfd emellan dynor i en säng. En tid flögo ej mindre än tre grönsiskor lösa i rummen, till stort mehn för städningen. Många andra favoritdjur hyllades af Runeberg. Under den långa, sorgliga sjukdomstiden, skänkte honom ock ett eller annat litet djur förströelse. En lång tid ställdes dagligen framför kakelugnen ett stycke från sängen, uppdukat grädde och sockerbröd för ett möss, som blef alldeles tamt och dagen om lekte framme på golfvet. En dag flög en talgoxe in genom det öppna fönstret, den fasttogs och förblef en lång tid Runebergs förströelse. Den hade blott få dagar vistats i kammarn och var ännu uppskrämd och flaxande, då den en dag flög in i kakelugnen der brasa brann, och fågeln blef illa bränd. Den kom sig dock småningom åter, men var länge rädd för folk och tycktes tro dem hafva vållat 4 sin olycka. Flyga kunde den heller icke mera, men var ett litet sällskap för den sjuke för hvilken tiden väl nog tungt räckte till. En stor mängd kycklingar och andra fågelungar som öfvergåfvos af »onaturliga mödrar» som Runeberg kallade dem, upptog och vårdade han i sin hälsas dagar, till dess de kunde sköta sig sjelfva. Sådant föreföll nästan hvarje sommar. De fortforo sedan vanligen att vara bekanta och trefna besökare 1 rördes 2 att man fruktade att röra sig 3-s 4 hans