141 klädde kappan, och trygg af vanan att omhuldas, protesterade den icke emot att jemte mig inhöljas, och hade sålunda obemärkt följt mig. Dess död blef att den ihjältrampades 1 till vår stora sorg. Ibland våra djur på Kroksnäs var ock en gång en korpunge. Runeberg roade sig mycket åt dess upptåg, så t. ex. när den gaf sig att släpa bort ett par stora, tunga trädskor som någon af värdsfolket lemnat framför deras trappa på gården. Denna fågel tyckte jag als icke om. När den öppnade sin stora näbb, visade den ett fult och obehagligt gap, egnadt, tycktes det, att uppsluka någon varelse lika stor som hela fågeln. Ruskig och skräpande för öfrigt. En dag hittades korpen drunknad i en djup brunn vid gården, vare sig att den verkligen af våda fallit och ej sluppit upp, eller att någon af tjenstefolket, som icke fördrog den, hade kastat den dit. Från »korpbrunnen», som den nu kallades, ville på åratal ingen af folket 2 härefter taga vatten. En dylik stökare, men i öfrigt roligare och mindre obehaglig var en kråka. Dess roligaste bedrifter voro dess lekar med en kattunge. Sof katten så kom kråkan, bet den i örat och ruskade tills han fick kamraten vaken. Katten blef ibland ond och gaf kråkan en örfil så att den ramlade , men häraf stördes ej vänskapen. Deras lekar voro särdeles lustiga. Vanligen bjöd kråkan till att vara på alt sätt insinuant, och ställa sig in hos katten. Härmade dess rörelser, lade sig än på sida än på rygg, med benen i vädret, efterapande katten, än strök den sig mot denne och förde smekande hals och hufvud 3 mot kamratens skinn, alldeles på kattmanér. Detta par roade särdeles Runeberg. En gång på Kroksnäs, flög en taljoxhona omkring vid byggningen, tillförande sina ungar föda. Ett fönster stod öppet, i sin ifver såg hon ej glaset, flög emot det, och nedföll död. Någon stund derefter kom hannen, satte sig vid boet, trätte en stund helt uppretad öfver den försvunna 4 hustruns frånvaro, men när det ej hjelpte, och hon ej syntes återkomma, flög han sin väg och lemnade barnskaran. Runeberg klef upp till boet och nedhemtade sällskapet, 11 st., så små att endast med största möda och genom näbbarnas öppnande med penna, mat kunde gifvas dem. Med stort besvär sörjde han för dem, uppsteg äfven under de ljusa nätterna för att mata och se om dem, rätt som en mor för sina barn, och när han var frånvarande gaf han någon af gossarne i uppdrag att sörja för dem, hvilket de ock bjödo till att af bästa 1 af 2 mera 3 -et 4 moderns