148 »Det är min stolthet och min ära att jag kan vara en så stor egoist som jag är», yttrade Runeberg engång. En anteckning, som väl ej hör till området för dessa blad, må dock här finna plats, emedan Runeberg antog att saken väl numera föga vore känd af någon annan än honom. Då ännu J. J. Nordström vistades i Finland, hade denne åt Runeberg meddeladt hvad han af sin svärfader Lagman Synnerberg hade härom hötrt, Synnerberg var borgmästare i Åbo 1813, vid tiden för Kejsar Alexander I:s och Kronprins Carl Johans möte derstädes. De båda furstarne hade just möte, och Synnerberg på embetes vägnar i något yttre rum närvarande, då Grefve G. M. Armfelt hastigt, åtföljd af en af sina ännu ej fullvuxna söner, inträdde, och med ytterlig oro förnam att det numera vore för sent att kunna få ett enskildt 1 samtal med Kronprinsen före furstarnes möte. Armfelt hade då förtrott Synnerberg att hans afsigt varit att meddela Kronprinsen det man vore beredd på att gå in på Finlands återställande, så framt denne skulle göra det till ett vilkor från sin sida och att Armfelt velat lägga honom på hjertat att vara fast i sin fo[r]dran, hvilken i sådant fall skulle slutligen beviljas. Kejsarn som visste att Armfelt skulle arbeta för saken, hade derföre icke medtagit honom, utan tvertom ålaggt honom något som skulle qvarhålla honom i Petersburg. Huru han likväl kunde 2 resa derifrån vet jag icke, alt nog, han kom för sent. Synnerberg, som hörde att Armfelt hvarken sofvit eller förtärt något under sin brådskande färd, frågade om han ej kunde få låta arrangera en hastig måltid, men Armfelt svarade: »Kan gossen der få en smörgås så vore det bra, föga har heller han fått hvila, eller förtära under resan, sjelf förmår jag med intet», dermed nedsatte han sig på en soffa, der han satt med handen mot pannan orörlig hela den tid konferensen emellan furstarne försiggick. Huru Kejsar Alexander upptog Armfelts olydnad kände icke Rbg, men det jag minnes är att påföljande dag (?) var s. k. publik spisning då äfven mina förälldrar befunno sig bland de 3 åskådande, och då hade Kejsarn vid bordet sutit emellan Kronprinsen och Armfelt. Detta fäste sig i mitt barnaminne derigenom att någon gjorde den temmeligen obetänkta anmärkningen: »Hvad månne Kronprinsen tyckte om att så der sitta nära den i Sverige som landsförrädare dömda Armfelt.» Ehuru i allmänhet 4 noggrann och ordentlig i hvad som angick 1 möte med 2 komma 3 som sågo 4 mycket