153 stadna längre på den bal hvarmed Borgåboerna hade firat honom vid vårt silfverbröllop, och han redan blifvit otålig öfver försök af andra att qvarhålla honom, hvilket han ansåg såsom ett läggande af band på hans frihet, så gaf han den unga damen en blick, kanske möjligen ock något ord, så att hon helt häpen steg tillbaka med ett »Herre Gud». Jag tror att hon länge mindes den blicken. Börjande vrede eller otålighet kunde man lätt märka till, i synnerhet om den blandades med harm, då ryckte 1 det i öfra läppen på högra sidan. Vid högsta vrede blef han alldeles blek. I hemmet var hans vilja lag, dock hände stundom att man ej kände den, eller att han förändradt åsigt sen han yttrat sig, och att man sålunda kom att oförmodadt stöta emot, huru försigtig man än bjudit till att vara. En gång skämtade han sjelf häröfver. Han sade: »När folk hunnit till 70 år, så nog lefva de sen alltid.» »Månne just det ändå», svarade jag litet tvekande. Då började han skratta, sägande: »Nå jag trodde du skulle sanna med mig som du alltid brukar.» En annan gång då han var mycket uppretad öfver något bakvändt som händt jag tror det var med psalmtrycket och dervid for ut helt omildt emot mig, så mente jag att han ju ej borde banna mig för en sak som jag ju als intet hade kunnat göra något till. Han svarade mig, med ännu helt darrande läppar: »Hvartill skulle man då ha hustru om ej för att ha någon att träta på då man är arg.» Detta hade alt litet tycke af ett, enligt tidningarne af Furst Bismar[c]k fäldt yttrande, neml.: »Ju närmare en person står oss, dess gröfre är man emot denne, och mot ingen är man så grof som mot sin hustru.» (Det svenska grof som öfvers. begagnat, torde väl dock här ej fullt återge betydelsen af det tyska »grob».) Den makt han utöfvade öfver lärjungar, tjenare och många andra, låg kanske till stor del just deri, att hans vänlighet var så intagande, men att enhvar som såg hans vrede begrep att han ej var att skämta med. Må vara att min, hustruns, bäfvan var större än andras, men icke tror jag att trots emot honom just lätt kunde ifrågakomma ens hos andra. Också 2 barnen, oaktadt deras stora kärlek för honom, hade tillika för honom mycket stor respekt. Önskade de något, så hette det: »Mamma skulle begära», och ville jag någongång att de med sin begäran skulle vända sig direkte till honom sjelf, så fick hellre hela saken lemna derhän, än de så gjorde. Att beklaga sig var något som Runeberg mera sällan brukade. 1 alltid 2 söner