156 När jag nyligen yttrade ledsnad öfver att man ofta tecknade Runeberg som så hjertans »beskedlig», så svarades mig: »var du glad och tacksam deröfver.» Men det kan jag rakt icke förmå mig att vara. Han var stor, stark, ädel och varm, men alldrig en smula hvad man kallar »beskedlig», eller ens sentimental, och äran af att han af somliga anses hafva varit sådan, synes mig ringa. Ofta ser man prisas den förmåga hos en qvinna, hvilken begagnande sig af olika sidor i mannens lynne, förstår att leda och beherrska honom, utan att han sjelf ens märker »de rosenband» som det heter, med hvilka han ledes. Denna såkallade qvinnlighet, huru mycket den än prisas, har alldrig varit det mål, hvartill jag sökt sträfva, kan således icke heller veta, huruvida den starke på denna väg kunnat kufvas. Kanske! Jag ville kunna måla hans bild sådan den står för mitt minne af en afton, då vi hemkomne från ett besök, funno våra, då ännu små gossar jemte tjensteflickorna sammanklungade i nedra våningen, helt förskrämda öfver att hafva trott sig höra steg på vinden, der de derföre nu trodde tjufvar husera. Runeberg afkastade sin kappa, sprang upp till öfra våningen, och jag följde efter. Här grep han hastigt en hvass, spetsig jagtknif, gömde den i rockärmen och så uppför trapporna till vinden. Jag fortfor att följa efter, och sådan han då syntes mig ville jag kunna 1 återge hans bild. Högrest, kraftig och smärt, med handen knuten kring knifvens skaft, hufvudet litet bakåtlutadt och en vredens blixt thronande på pannan. Att ingen menniska fanns på vinden må tilläggas. En annan afton då vi temmeligen sent 2 kommo från ett besök och just skulle vika om hörnet till vårt hem, stod en trupp unge män några famnar derifrån (vid ett hörn der gator från fyra håll stötte tillsammans) åt andra sidan. Någon af skocken tillropade Runeberg: »Hvad är klockan brandvakt?» Häftigt uppblossande, skrek Runeberg tillbaka: »Jag skall lära er hvad klockan är slagen», sprang, till min förskräckelse rakt emot skocken, men som om en stormvind skulle inom ett ögonblick svept öfver platsen, och som agnar för vinden voro i detsamma alle man försvunna, endast ett ögonblick blänkte elden från cigarrerne utåt alla håll af de här sig korsande gatorne, och som odisputerad segrare stod Runeberg ensam på valplatsen. Åsynen af 8 huru sålunda i ett ögonblick 4 truppen skingrades var i högsta grad komisk och min häpenhet hade förbytt sig i ett hejdlöst skratt, då Runeberg 1 måla 2 hem 3 den 4 skingrade