157 återkom och jag emottog honom med Holbergs ord: »med min höjre hand slog jag den ene flygel på flygten, och med min venstre slog jag den anden.» Runeberg hade oaktadt affairens snabba förlopp, dock trott sig igenkänna i hopen ynglingar hvilka vid denna tid läste privat till student examen; Troligen hade de igenkänt hans röst, och deraf vållades väl den snabba flygten. Att Runebergs själs ansigte, att jag så må kalla det, skiftade lätt, liksom hans yttre anlete, stod kanske i samband med hans nerver, hvilka alltid voro lifliga och lätt afficierade. Under de många sjukdoms åren var han till ytterlighet nervös. Det minsta ljud, en knapp som stötte emot något, ljudet af någon på gatan förbigåendes röst, några ord vexlade om än i tredje rummet ifrån det der han vistades, kunde komma honom att skälfva. Tider funnos, då jag, läsande tidningar för honom, nödgades bege mig i yttre rummet för att vända hvarje blad då sådant skulle ske. En litet starkare doftande blomma, att icke tala om någon mindre behaglig lukt, var honom en plåga. Till och med hans kära liljekonvaljer, fingo endast på korta stunder stå inne i hans rum. De par sista åren voro dock i detta, som i många andra afseenden vida mindre svåra. Starkare ljud, eller starkt luktande saker, besvärade honom visserligen också då, och blommor kunde icke ens då långa stunder få qvarstå i rummet, men dock plågades han nu 1 af alt sådant ojemförligt mindre än förut. Det var som om han i alt skulle kastat en god afskedsblick tillbaka öfver lifvet. Detta är tröst och glädje. Så får jag äga hans minne godt och ljufligt. Ingen är stor i sin kammartjenares ögon, säges det, och dock var Runeberg stor i mina. Visserligen var ock han menniska, hade (fel och) brister 2 som en sådan alltid har. Kanske skulle man dock icke kunna fullt älska en varelse som vore alldeles utan brist. Sjelf påstod han åtminstone någon [gång] att man skulle kunna beundra, men icke fullt älska en sådan. Det oaktadt svarade han mig en gång då jag frågade hvarföre han var så sträng mot mina brister då han var så öfverseende mot 3 fremmandes: »hvad bryr jag mig om fremmande och huru de bete sig, men du, du får icke ha några fel.» Jag kan 4 säga att jag nästan alldrig, åtminstone 5 sällan, såg Runeberg gråta (under hans hälsas dagar, 6 då det gällde sorg deraf och svagheter andras nästan ytterst men SESSEEE