1863, den nittonde December, samma datum då vi trettiosex år förut 1 egentligen hade blifvit förlofvade, blef nu den 2 olyckliga begynnelsedagen till ett sorgligt skifte af Runebergs lif. Runeberg, åtföljd af Fredrik vår yngste gosse hade farit ut på räffänge. 3 Här stod han i snön med kalla fötter och hufvudet nedlutadt, 4 och ansågs bloden deraf hafva trängt upp i hufvudet och vållade det slaganfall som drabbade honom. Sjelf måtte han erfarit någon besynnerlig häftig känsla, 5 han hade hastigt vändt sig till gossen och sagt: »Vi ska’ fara hen» och satte sig genast i släden. Då han hunnit hemmet var han redan sanslös. Fredrik kom uppspringande för att underrätta mig. Åt sorg och klagan 6 gick icke ann att nu ge rum, ordnande om sängs bäddande var det första, och så 7 kommo redan tvennehemmavarandesöner Johannes och Robert bärande 8 sin sanslöse fader. Bud att hemta läkare gick, men den ovanliga tillfällighet inträffade att af dem just nu ingen fanns i staden. Endast en rysk militär läkare anträffades. Den yngre af de båda sönerne Robert hastade till gästgifverit, kastade sig der i en 9 släde som10 skyndsamt förespändes med tvenne hästar, och med stormande hast jagade han till H:fors för att hemta läkare och vår der vistande son Lorenzo (telegraf och jernväg funnos då ännu icke). Johannes stannade hos mig till hjelp och vård om den sjuke. Lorenzo kom, läkare äfven. Den ryske doktorns behandling 11 gillades, men föga hopp gafs att lifvet skulle räddas. Mer än en gång under detta dygn trodde jag redan alt vara förbi. Vår egen läkare, Doktor Wallgren hade nu ock återkommit. Ett dygn hade förgått, ett svagt hopp om vederfående grydde småningom. Inom några dagar började någon skymt af medvetande visa sig. Småningom förbättrades tillståndet något, men hela högra sidan med sin arm och sitt ben var fullkomligt förlamad och ännu syntes intet tecken antyda återkommande talförmåga eller ens fullt medvetande. En och annan gång syntes han vilja något och då gällde att gissa meningen. Småningom började ett eller annat enstaka ord kunna af honom, ehuru otydligt uttalas, och nu var min dåliga hörsel min blifvit sorgliga Stående hade emedan måste först med den med i hast ansågs icke on C . 2 E