183 talade han om sin förmodan att han väl snart skulle gå till hvila. Jag frågade då om han längtade att dö, och sade att ju dock lifvet ägt för honom så mycket att bjuda. Han svarade: »Kommer du ihåg aftonen i Hennula lusthuset?» Ja, visserligen mindes jag den, och reciterade nu för honom den lilla versen, som han der inskrifvit i boken, och den jag ofta haft i mina tankar. »Så var det, ja. Ingen tänkte sig dervid annat än en ögonblickets ordlek, men hos mig var denna tanke icke ny, den var hemtad ur djupet af min själ.» Så blef den lilla versen nu ock svaret på min fråga. 1 Här må jag ock infästa ett litet stycke af Rbg skrifvet på begäran af Enkefru H. L. Tengström, doter till2 ägarinnan af Hennula och ernadt att af henne inskrifva i det nämnda albumet i Minnet. Afskrift. Af Runeberg på begäran af Fru H. L. Tengström skrifven för att af henne inskrifvas i boken å Hennula Minnet. Med tårfullt öga bär jag fram min gärd Åt vänskapens och minnets lilla verld; Ät dig du lugna hydda, i hvars lunder Jag njöt min lefnads ljusa morgonstunder, Och ur hvars skygd jag skådar mot dess qväll, Så rik på stilla hopp, så sorgfri och så säll. Hur ljuft jag finner det, hur kärt att bo I dina anspråkslösa nejders ro! Der Necken sjunger ur de blåa salar, Der Eken hviskar och der Aspen talar Ett språk så välbekant, så fullt af frid Om mina fordna nöjen, om min barndomstid. Det stundar väl en dag, då jag förbytt Det lugn jag njuter här emot ett nytt, Emot det lugn, som väntar mig i mullen; När andra hjertan fröjdas sen på kullen, Förvara då i din förtrogna famn Min suck, mitt minne och mitt obemärkta namn! 1 Huruvida Runeberg inom sig något komponerade under 2 Fru Caloander,