190 medan bröderna med kamrater lekte och väsnades, satt jag och tummade en lackbit, som jag värmde öfver ljuset. De andra kommo stojande och ville hafva mig med men för att säga något och icke låta märka min modstulenhet, visade jag dem lackbiten och sade: »liknar icke det ett hundhufvud.» Detta tyckte de lika litet som jag sjelf, men jag beslöt att försöka om jag ej kunde få den att likna ett sådant, och då jag nästa gång visade fram mitt konstverk, formadt med en pennknif och gjort mjukt vid ljuset, väckte det allmänt bifall och jag visade det följande dagen åt Pappa, som sade att det var bra, och att jag skulle skaffa mig lera, emedan sådan brukades till modellering. Detta var troligen en söndag, ty jag minnes att jag genast fick mig lera från krukmakarn, och att jag innan aftonen hade lagat två liggande hundar. Detta var första början och ingen yttre eller inre impuls hade ledt det hela, endast slumpen. Nu tyckte alla att hundarna voro bra. Någon af pappas bekanta talade om Clodt, detta gaf anledning till min Wiborgs resa och Clodt yttrade då jag visade honom en hund som jag modelleradt i Nykyrka (detta var nemligen det enda jag riktigt förstod då han talade tyska) »Er wird fortschritte machen.» Så kom jag hem, skilde mig från gymnasium hösten 1856 före termins början, läste sedan privat och under denna tid var det troligen som jag modellerade det Jupiters hufvud som Sjöstrand sedan ville se. Det var gjort efter en af de små gipsafgjutningarna af antika gemmer och i mera än half naturlig storlek. Detta blef nu en hel lefvernesbeskrifning, fastän jag tycker att saken knappt är värd två ord. Att man har en oriktig föreställning i så afseende kan just vara likgilltigt.» Härtill vill jag ännu tillägga att Runeberg åt Arkitekten Edelfelt, (sedermera öfverdirektören) vid ett besök nos oss, visade de då redan temmeligen långt förut modellerade ofvannämnda små hundarne, då Edelfelt yttrade sin åsigt vara det Walter borde bli bildhuggare. Han var den förste som yttrade denna tanke, men småningom började saken begrundas på allvar, och nästa sommar fick Walter resa till den berömde Petersburgske bildhuggaren Clodt von Jürgensburg, då bosatt på sin egendom i Nykyrka, för att af honom begära något råd angående huruvida skäl vore att egna sig åt konstnärsbanan. Wilhelmina Nordström, då boende på sin mors gods i närheten, följde honom godhetsfullt dit. Då jag af henne sednare frågade hvad Clodt yttrat, sade hon att han sagt: »att han har anlag, det kan man nog se men hvem kan säga på förhand huruvida han har ihärdighet?» Fruktande att hafva öfverskattat de anlag gossen tycktes röja, önskade vi att han skulle taga studentexamen, innan han på allvar egnade sig åt konsten, för att dock äga en utväg till att på annan väg finna åtminstone ett bröd, om ej krafterna skulle förslå till att bli konstnär. Efter tagen student examen reste Walter genast till Åbo, ritade en vinter för Ekman, och for påföljande sommar till Köpenhamn för att hos Professor Bissen och å Konstakademien derstädes arbeta på sin utveckling till blifvande konstnär. I det nämnda brefvet säger Walter sig hafva modellerat en hand och en fot samt tvenne masker under den tid han före sin student examen vistades för att läsa i H.fors, samt att Sjöstrand då stundom hade sett efter hans arbete, detta således angående hans elefskap hos Sjöstrand. Hvad åter första påverkande väckelsen till bildhuggeri angår som Walter säges af Sjöstrand hafva emottagit, borde ofvanstående tillfullo bevisa att den icke existerat. Som bevis åter på att redan innan den sistnämndes ankomst till Finland, man åtminstone i Borgå redan kände att Walter egnats åt konsten, kan gälla en i öfrigt temmeligen misslyckad fundering af en person som hatar alt svenskt, och som yttrades då någon nämnde om att Sjöstrand blifvit hitkallad för Porthans statyn, att nemligen »det var högst onödigt att inkalla en svensk, då vi ju snart i W. Runeberg få en finsk bildhuggare.»