191 Hvarföre tåga flyttfåglarna? Runebergs åsigt härom synes mig så sann och träffande att jag anser mig böra här anteckna den. Han säger nemligen att han anser fågeln flytta efter ljuset. När vintern och mörkret stundar i norden, då beger han sig söderut, men då ljuset i norden blir rikare än i södern då söker, han sig åter till norden. Man antager allmänt att han flyttar för att söka sig rikligare föda, då vintern tillstundar far han derför till södern. Men hvarföre återvänder han till norden? Maten är då uppäten i södern, säger man, men tu tal kan väl vara om huruvida han icke på hemvägen passerar många nejder rikare på föda än den alltid torftiga norden. Men ljuset finner han rikast i norden om sommarn och derför söker han det der. Äfven hvarje planta, ehuru fast rotad i jorden sträcker sig dock så vidt möjligt efter ljuset. Ställd vid ett fönster sträfvar den med alla blad, stjelkar och blommor ut mot ljuset, och vänder man om den, så att den kala sidan kommer mot fönstret, så sträfva åter alla blad stjelkar och blommor mot denna sida d.v.s. efter ljus. Fågeln 1 fri med sina vingar, flyger sjelf efter ljuset. På visst sätt kan väl också begäret efter ljus anses som en matfråga, ty ju längre tid af dygnet ljuset varar, dess längre tid har fågeln att söka föda åt sig och sina ungar. Af intresse vore att veta huruvida kanske just de fåglar som häcka under nordens ljusa natt äro sådana som behöfva, af en eller annan anledning, mycken tid för att finna nog föda åt sina ungar. Men äfven utan behofvet af en längre dag, för att hinna söka mera föda, är ju ljuset fågelns lif, mörker endast sömn, eller då han ej orkar med att sofva en altför lång natt, dock endast trög och tråkig sysslolöshet. Hur gladt hälsar han icke också alltid det om morgonen återkommande ljuset. Någon tid efter det ofvanstående skrefs, fann jag ett bref från aflidne G:Leistenius. Brefvet är dateradt den 11 Juni 1855 och innehåller Leistenii svar och redogörelse för det uppdrag han af Rbg erhållit att tala vid Baron Clodt von Jürgensburg om emottagande af Walter som lärjunge, hvilket af Clodt hade välvilligt besvarats. Att dock Walter icke hos honom arbetat synes af ofvanstående, men då altså härom var fråga redan 1855, så synes tydligt origtigheten af att Sjöstrand skulle väckt och påverkadt hans håg för skulpturen, liksom att naturligtvis alldrig fråga blifvit om att Walter skulle arbeta hos Clodt, om man då redan skulle hafva kändt att Sjöstrand vore att förvänta till Finland. Hela historien om Walters väckelse från detta håll, är alt så en — anka. Prof: C. G. Estlander säger i sin bok: »de fria Konsternas historie»: vi veta alla huru genom hans (Sjöstrands) ledning och föresyn mejseln första gången fattades af finsk hand, Walter Runebergs! o. s. v. Besynnerligt att alla »veta» något som als icke ägt rum. Saken kunde väl i det hela vara likgiltig, om icke förf: just tycks hafva fäst någon vigt vid den origtiga uppgiften. 1 sjelf