192 Jag har sökt att utreda det intryck Runebergs tanke om anledningen till fåglarnes flyttfärder gjort på mig, den i deras naturalhistoria okunniga. Måtte en visare uppfatta åsigten som sin, och söka bevis för dess rigtighet, de torde ej komma att saknas. Runeberg sjelf var 1 redan sjuk och ur stånd till alla forskningar i frågan, då tanken på ljusets inverkan på fåglarnes flyttningar hos honom uppkom och har derföre icke heller kunnat närmare utveckla den. Han säger: »flyttfågelns valspråk är: lux mea dux.» Sedan jag hade skrifvit ofvanstående, uppläste jag det för Rbg för att få veta om jag rätt hade uppfattat hans mening. Han ville då att jag skulle till Dagbladet insända den lilla uppsatsen. Jag var ej rätt fallen härför, då jag ju hade skrifvit i en sak som jag så föga förstod, men gjorde naturligtvis föga inpass emot hans önskan, och ändrade blott hvad som syntes mig altför personligt framträdande af mig sjelf och har detta nu verkligen varit infördt i sagde blad. På frågan angående Walters tidigare försök i bildhuggeri, kan jag bäst svara genom citat ur ett bref från honom sjelf skrifvet för par år sedan, han säger deri: »Jag satt en afton i vår kammare nedstämd öfver skilsmessan från en älskad kamrat och tummade om en lackbit som jag värmde vid ljuset. Bröderne med kamrater lekte och kommo stojande för att draga mig med i leken och för att säga något och ej låta märka min modstulenhet visade jag dem lackbiten och sade: liknar det ej ett hundhufvud? Detta tyckte de lika litet som jag sjelf, men nu ville jag försöka om jag icke skulle kunna få min lackbit att likna ett sådant, värmde den vid ljuset och formade med pennknif, och när jag sedan åter framvisade mitt verk väckte det allmänt bifall. Följande dag då jag visade hufvudet åt Pappa, sade han att det var bra och att jag kunde skaffa mig lera, emedan sådan brukades till modellering. Samma dag fick jag mig lera och modellerade två små liggande hundar. Detta var första början och ingen, hvarken yttre eller inre impuls hade ledt mig, endast slumpen.» Dåvarande arkitekten Edelfelt var den förste som yttrade att Walter borde egna sig åt bildhuggeri. I Finland vistades då ingen annan bildhuggare än den kände Petersburger-skulptören Clodt von Jürgensburg, hvarföre beslöts att Valter skulle af honom söka råd huruvida skäl vore att egna sig åt konsten. (Redan sommaren 1855 hade G. Leistenius på anmodan af sin svåger O. Nordström förfrågat sig hos Clodt huruvida han ville åtaga sig någon vård om gossens konstutveckling och han hade välvilligt föreslagit att sjelf jemte sin son undervisa Valter. Detta erbjudande blef dock icke sålunda begagnadt utan endast för att få något slags råd i afseende 1 den