Stundom har jag tänkt på att dock 1, sedan gamla mamma gått till hvila, kanske någon af mina barn kunde vara intresserad af att veta något om det lif som lefvat inom mig och om mitt ringa skriftställeri. Lifligare framstod för mig denna tanke, då nyss en bekant förebrådde mig att jag åter just i dessa dagar offrat åt brasan en mängd af min pennas äldre frambringelser. Hon menade att ju åtminstone mina barn kunde vara intresserade af att se gången af min själsutveckling. Men — ett af skälen till förintandet af hvad jag skrifvit är just det, att jag ej vill det någon efter min bortgång, må anse sig af aktning för en död, tvungen till att läsa igenom mina papper, innan de förstöras. Hvad som skrefs för en 40 år sedan, om än möjligen icke sämre än mycket annat som på samma tid trycktes och lästes, är efter 40 år icke mera läsbart. Det är endast de store förf: arbeten, som tåla att hvila halfva eller hela århundraden. Massor af böcker hvilka i min ungdom lästes med förtjusning och hvilkas författare ännu ega anseende på grund af sin samtids dom, förefalla ganska klena när man nu genomläser dem. Då hvad jag skref icke blef läst på den tid som 2 dermed stod på samma grund af känslor och åsigter, hvarföre skulle jag väl låta det läsas och bedömmas ur en annan tids synpunkt? Läsas — förkastas! Skulle dock möjligen af mina barn någon hysa ett intresse för min själs drömmar, min pennas barn, så må för dess räkning jag derom anteckna något. Jag var ett sjukligt och klent barn och skulle derför, enligt den tidens åsigter, instängas och aktas för 3 beröring med luft. En kringbyggd, instängd, djuptliggande, källarlik och stenlaggd gårdsplan, några alnar i qvadrat, lockade ock föga till lekar i det fria. Dockor eller leksaker ägde jag icke, icke heller någon lekkamrat. Alla syskonen voro betydligt äldre än jag och sysselsatta med skolgång och lexor. Men jag brann af begär att kunna läsa 1 kanske 2 med hvad jag skref stod 3 luft