200 »roliga böcker» och sysselsatte mig derför mycket med att åtminstone betrakta bokstäfverna och att af än en, än en annan, fråga namn på någon bokstaf, och att under det jag sprang ikring i rummen utan bok stafva tillsammans ord och meningar, och så befanns, när man ernade börja lära mig läsa i bok, att jag redan innehade konsten. Jag torde väl då varit nära fem år gammal. Jag erinrar mig ännu särdeles väl 1 en afton hos min Farbror Erkebiskop Tengström, der ett sällskap var församladt för att fira någon namnsdag i huset, huru jag vid soupén framkallades för att uppläsa dagen till heder skrifna verser, hvilka lågo på en spegelplatå midt på bordet. Att detta var någon slags uppvisning föll mig icke in. Verserna skulle uppläsas, och när ett barn fanns 2 tillhands, så besvärades naturligtvis dermed ingen fullvuxen, detta föreföll mig högst naturligt. Också vid danstillställningar i Erkebiskopshuset, hände stundom att jag fick följa med mamma och äldre syster. Flere herrar roade sig med att dansa med den lilla fyraåriga slabbertaskan i röda klädningen och krusiga peruken, och med mina små fötter trippade jag af hjertans grund i den stora salen. Detta var min brillanta tid! Men när Grefve A. Armfelt, då en ung student, knäböjande emottog sin lilla dam vid återkomsten från figurén, eller då man skrattade åt att jag som allvar antog en dansuppbjudning af den ytterst vanföre gamle professor Wallenius, då började jag fundera på att man gjorde narr af mig och upphörde att dansa. Sednare som fullvuxen blef jag alldrig särdeles road af dans, och aldrig brillante som vid 4—5 år. Något annat barn fanns icke inom kretsen af närmare anhöriga och vänner, och ungdomen inom slägten fann sig derför road af att prata och retas med mig. Många bittra tårar gret jag sen i tysthet öfver att jag låtit reta mig att bli förtretad, och så tog jag åter helst min tillflykt till de kära böckerna och läste alt som föll mig i händerna, från Kajsa Warg och almanackan, till böckerna i min fars bokhylla, alla mer och mindre öfver mitt begrepp. För att lära mig sy, kanske ock för att ge mig sysselsättning sattes jag i en skola för små barn. Cathekesen hade jag förut lärt mig sjelf »utantill», dock stundom förhörde mig mor eller syster något däri. Tvenne år å rad fick jag »läsa för presten» i kyrkan, var stolt öfver min granna »lässedel», men högst missnöjd öfver att bli altför litet förhörd, då jag dock visste att jag hade stapplat endast två ord på hela katechesen, som jag dagen förut för mamma hade rabblat upp från perm till perm. Också skrifva hade jag 1 huru jag 2 att tillgå