213 seende dyrt. Men vår ungdomsroman ernar jag icke bigta här, derför derom intet vidare. (»Jag visste väl att Rbg skulle fastna för dig der i Pargas» sade Nervander sednare. Jag invände att der utom mig funnos tre andra unga flickor, deribland en ganska vacker, hvilka hörde till det dagliga umgänget. »Åh jo, mente Nervander, men Rbg hade redan varit så många gånger kär, att jag nog visste att han ej numera skulle fästa sig vid en vanlig flicka.» Komplimenter brukades icke emellan Nervander och mig, och med mitt vanliga sätt att taga sakerna, tog jag nu icke heller denna i sanning altför stora artighet som en sådan utan grubblade mycket öfver hur underlig jag månde vara, eftersom jag var olik andra eller »ovanlig».) Att skrifva var mig nu mera än någonsin ett behof, när sinnet icke var lugnt. Men att härtill finna någon stund var så mycket svårare, som jag aldrig kunnat i andras närvaro förmå mig till att uppteckna, hvad jag i mitt sinne gjort färdigt. Min fula handstil hade dock den fördelen att vara ovarligt snabb, och verserna fogade sig dock så lätt att nedskrifvandet knappt hann följa med. Så hade jag på rågra få dagar raspat hop icke mer och icke mindre än en tragedi i fem akter, kallad »Hämndeanden», utan att ana att ett sådant företag, vore mera vågsamt än hvarje smått novellskrifveri. Huru detta barnverk undgått ödet att förstöras, vet jag icke sjelf, men då det nu i sina 40 år lyckats urdgå brasan, så meriterar det minsann ej att numera bränna det — föga torde det komma att göra någon besvär med genomläsning. Det må således ännu få qvarligga, fast mycket som varit bättre blifvit af mig förstördt. Ännu ett annat större versmakeri vill jag omnämna. I Brahestad såg jag brudkläderskan, jungfru Monjus. Hon gifte sig med en man som misshandlade henne och deras barn och nödgades slutligen fly till sin hemort Uleåborg der hon i tysthet lefde af sina händers arbete, till dess hon på laga väg blef på mannens anmälan, förständigad att infinna sig till sammanlefnad med honom, och skulle ifall af tredska, med kronoskjuts ditforslas. Några dagar sednare stod hennes kammardörr öppen. De tre barnen, mördade af modrens hand, lågo rentvättade och iklädda rena skjortor bredvid hvarandra på sängen, öfverhöljda med ett rent lakan. Bredvid dem satt modren lugn, stilla. Hon hade räddat sina barn från det elände som väntade dem, och var nu villig att för dem gå i döden. Djupt grep mig berättelser hbärom, kanske ännu meina derför att jag hade sett mörderskan. Jag skref nu ett temligt vidlyftigt stycke på rimmade jamber tror jag, »Barnamörderskan» och som slöts med skildringen af hennes vistelse i fängelset, skiftande emellan fanatisk glädje och förtviflan.