215 mycket knappa. Ledsamheter med tjenare tillstötte, dels sjukdomar, dels moralisk dålighet hos dessa pröfvade sinnet och tålamodet. Af idel blyghet och barnslighet stod jag till de unga gossarne pensionärerne i ett fremmande förhållande af krus, som troligen hindrade dem att finna trefnad i huset, och som vållade mig vida mera bråk än omjag haft mod att anse dem som hemma i huset. Men öfver alt detta höjde sig lifvets andliga sidor högt och gladt och ljust. Ett lif af behag, af intelligens omgaf mig här. Glädjen och lyckan af att se in i Runebergs själ och med honom lefva i tanke och hjerta, hör altför mycket till mitt inres mysterier, för att jag skulle vilja försöka att derom orda. Men om det lif som lefdes omkring oss, vill jag söka att ge något begrepp. Redan före vårt giftermål hade några unge män, hvilka utgjorde Runebergs närmaste umgänge, slutit sig tillsammans till ett sällskap, hvilket samlades en afton hvarje vecka hos någon af medlemmarne. Namn eller reglor fick detta sällskap aldrig. Någon gång benämndes det »tisdags» eller »fredags» sällskapet, efter den dag i veckan då man samlades. Sedan vi blefvo gifta bildade sig dessutom i vårt umgänge en gemensam krets af fruntimmer och herrar, de sednare alla hörande till nyssnämnde sällskap — unge män af hvilka flere sedan blifvit landets utmärktaste. Vi voro ofta tillsammans, och de qvällar då herrarnes sällskap var församladt, kommo ock vanligen fruntimmerna tillsammans hos fru, syster eller mor till värden för aftonen. De flesta diskussionsämnen, ifrigt och lifligt afhandlade hos herrarne, öfverbragtes af någon af dem till oss fruntimmer och skärskådades så af oss på vårt sätt, och våra tankar i saken meddelades så åter åt herrarne. De aftnar, då ej sällskapet sammanträdde, samlades dock 1 ofta en större eller mindre del af vår krets, »Kronhagen» som den ofta kallades emedan de dithörande husen bodde i Kronhagen. Då var sällskapet aldrig deladt i herr- och fruntimmers-. Samtalet var alltid i hög grad lifvadt, äfven när det gällde ämnen, hvari vi fruntimmer icke kunde deltaga, emedan vi icke haft rättighet att förvärfva oss nödigt vetande deri, och derföre nu blott suto tysta åhörarinnor. Men herrarna ansågo sig icke skyldiga oss den förolämpande artigheten, att sänka sig ned till vår fattningsförmåga. Och så fortgick alltid samtalet med högsta lif och intresse, omfattande alla ämnen, från de högsta, de djupaste, till det gladaste, det mest spirituella skämt. Något liknande samtalstonen i denna krets, har jag alldrig lyckats finna annorstädes. Alltid var 2 der eld, men stundom var den af lysande, stundom af värmande, stundom ock af spra- 1 vanligen 2 det