222 något, det måste jag likväl, det kunde jag ej slippa, men hvad jag i mitt sinne gjorde färdigt vid spiseln, vid vaggan eller vid sömmen, det nedskref jag icke, det fick åter småningom glömmas, vissna och dö. Slutligen fann Runeberg att jag verkligen hade alvar med mitt beslut, och nu talade han vänligt och godt med mig härom, sade att jag gjorde honom »sorg» med min föresats att upphöra att skrifva och bad mig återtaga pennan. Glad kastade jag undan det tvång jag af missförstånd pålagt mig och hängaf mig åter vid lediga stunder åt min varma längtan att1 dikta. Men tvifvelsmål2 och tvekan återkommo dock. Skränet mot qvinnans rättighet till att försöka producera något, hade lyckats bita sig fast vid mig och göra mig orolig och förbryllad, och slutligen ville jag förstöra alla minnen af att jag någonsin sökt mig ett nöje i pennans lekar. Jag hade redan börjat förstörelseverket då Runeberg träffade komma in till mig, och när han såg hvad jag förehade, sade han allvarligt förebrående: »vill du göra dig till en andlig sjelfspilling»» och så räddades min pennas barn från total förintelse. Det blef dock i längden tomt för mig att liksom man stundom hör mycket gammalt folk göra, prata för mig sjelf. Uttalar man hvad som verkligen intresserar en sjelf, visst önskar man att någon må höra hvad man säger. Också greps jag af önskan att veta om hvad jag skrifvit verkligen ägde något värde. På sätt och vis tyckte jag mig väl kunna så tro, då Rbg visade sig så mycket högt gilla hvad min penna hade tecknat, men i andra stunder syntes mig åter som om alt vore värdelöst, och jag hade velat förinta altsammans om ej Runebergs nyssnämnda allvarliga ord legat för mig. Jag började blygas för mig sjelf för att hafva under hela min tid äflats med hvad som vore kanske idel skräp. Jag tyckte mig vara för gammal att numera dåras af illusioner, löpa efter skuggor. Jag ville ej hålla på med att rada ihop kanske dumheter, ja jag måste medge att jag var för stursk för att ens vilja producera medelmåttigheter ifall jag ej vore i stånd att skrifva något bättre. Snellman hade med stränghet svängt kritikens gissel denna tid, väl, må han slå ihjäl alla fåfänga illusioner. Jag bad honom genomläsa mina små stycken, mina sagor, som jag benämnde dem. Hans utlåtande utföll berömmande, vida utöfver hvad jag vågat hoppas och tillika inbjöd han mina stycken att införas i »Litteraturbladet». »Hvad Litt. Bl. nu skall få prenumeranter» sade han åt syster Carolina när jag hade lofvat honom att få3 1 skrifva 2 en 3 dem till införande