221 sent in på natten, och glad satt äfven jag vaggande mitt barn, Hannes om jag rätt minnes. Nu var min framgångs tid. Redan innan »Necken» kom fick jag höra talas om ett utmärkt vackert stycke som en »ung flicka», man visste ej hvem, hade 1 ditlemnat. Holsti som recenserade boken sade att: »för att säga rent ut, så vore Simrith det bästa stycket i kalendern». Och der hade dock med undantag af Rbg alla våra bästa pennor bidragit. Beröm och vänlighet kom mig från många håll till del. Nästa år begärte Berndtson med mycken artighet bidrag till en ny »Necken», »Glasörat» som jag gaf, syntes mig i allmänhet icke hafva anslagit fullt så mycket som föregående årets stycken, men Palmblad, (om jag rätt minnes i tidskriften Frey) gaf stycket mycket beröm och rådde »den unge författarn» att egna sin penna åt det humoristiska. Det roade mig, en numera icke alldeles ung fru, att sålunda anses för en ung man, (men jag kom då ej att betänka det jag väl troligen hade att tacka för en stor del af det vänliga bedömandet, just omständigheten att Palmblad trodde stycket författat af en karl, och således bedömde det ur en helt annan synpunkt än om han trott det härröra af en qvinna. Intet förnämt öfverseende, ingen nedlåtande artighet kom ifråga, utan endast styckets egen halt. Vare detta sagt icke med enskildt afseende å Palmblad, men antagligen kunde ej han mera än öfriga män, frigöra sig från fördomar.) Jag hade småningom skrifvit en mängd af dessa mina småstycken som Rbg benämnde2 Sagparabler och hvilka han läst och berömt och vanligen för hvart nytt stycke tillagt: »laga nu att detta snart blir tryckt». Från 3 många håll både i Sverge och Finland begärde man af mig bidrag till Kalendrar och samlingar, men altid hade Rbg då något inpass att göra: än var redactören ännu en yngling utan namn, än visste man ej hvilka andra som komme att lemna bidrag o.s.v. och så kom jag aldrig att vidare lemna något bidrag. Snart återkommo tvekans tider. Fru Cathrina Boije hade, då jag läste den för Rbg, af honom vunnit ett beröm så stort, att det vore förmätenhet att upprepa det. Den låg sedan i 15 år innan den blef tryckt. »Salik Sardar Khans maka» låg fem år innan ens Rbg läste den. Min syster varnade mig att icke mera låta trycka något, jag hade ju nu »visat hvad jag kunde skrifva», och borde nu ej vidare befatta mig dermed. Slutligen började jag tro 4 det Runeberg med missnöje ansåg att jag skref, och beslöt att dermed upphöra. Under flere år stod jag vid min föresats. Sammansätta 1 skrifvit 2 Sagparabler 3 flere 4 att