224 Likså tillskrifver han mig det felet att hafva i slutet velat urskulda Enewald Fincke, just då jag ansåg mig hafva låtit hans egoism bjertast framlysa. Han anser sig hafva handlat särdeles ädelt, förehållande Sigrid huru hans ära skulle fläckats af ett giftermål med henne, som en smula frångått den yttre konvenansens reglor för att rädda sin far, under det han 1 som helt naturligt anser, att han sjelf under samma tid lefvat ett lif som ej ens kan omtalas för kvinnoöron. Häraf ansåg han ej sin ära fläckad, också tyckes ej heller andra så hafva ansett efter man kan tro förf. härmed hafva velat urskulda Enewald, hvilket dock var min tanke rakt motsatt. Besynnerligt nog har något dylikt inträffat t.o.m. för Runeberg, och jag nämner det här, ehuru icke till saken hörande, då jag här blott vill teckna min pennas saga. En och. annan har nemligen anmärkt den gastronomiska bredden af beskrifningen på Sandels frukost i Pardala by. Man har ej fattat att detta är ett Sandels karakteriserande drag. Kort innan Runeberg skref stycket, hade vi läst eller hört berättas, jag minnes ej hvilkendera, någon anekdot om hans altför stora svaghet för ett godt mål, af den art att det smått retade Rbg emot Sandels, som derföre måste få en liten snärt. När Rbg hade skrifvit de nämnda verserna om frukosten, visade han mig dem och sade skrattande: »ser du der får Sandels för att han var en gourmand». Men »kors hvad den Runeberg älskar god mat», har man nu yttrat, och snärten har ej begripits. Men jag återkommer till Fru C. Boije. Då jag hade alt skäl att vara belåten med det mottagande boken rönt, så tog jag mig slutligen mod att låta Teckningar och dröm mar utgå i bokform. Jag var tveksam om hvad jag borde utesluta och hvad som borde få ingå i samlingen och frågade härom Runeberg. »Intag alla utan undantag», svarade han mig, menande att ingenting borde uteslutas. Naturligtvis följde jag hans råd. Boken blef högst gynnsamt bedömd i tidningarra. Äfven Topelius kostade på den en mängd spalter i H:fors tidningar och mycket godt vitsord gaf haun dem, men misstog sig dock om me- ningen i flere af dem. Så t.ex. var alldeles ej meningen att i »missionären» teckna en moders vackra kärlek, nästan sagt tvertom, att ej ens en moders kärlek och uppoffring kan helga lögnen, ville jag snarare uppge som grundtanken deri. Men Topelius tyckte sig i alla styckena finna en ton som genomgick dem alla, deraf torde missförståndet af de stycken som ej passade in i tonen hafva uppstått. 1 sjelf