225 Nu syntes mig alt bra. Man hade icke allenast välvilligt emottagit min pennas barn, man hade till och med förklarat dem äga en rättighet att lefva såsom ägande något egendomligt. Runeberg hade redan vid mina första »Teckningar och drömman» lifligt yttrat till mig: »Detta är framtidsroman! Ät detta håll skall romanen komma att gå.» Han hade ock föreslagit mig att omarbeta Fru C. Boije hel och hållen i samma stil som Malms dagbok. Jag vågade det dock icke ehuru tanken frestade mig och jag hade fullt klart för mig huru jag genom bref och dokumenter kunnat ställa så, att tiden skulle tecknat sig sjelf. (Hos Wilkie Collins har jag sednare i hans hvitklädda qvinna funnit användt ett något liknande sätt). Litet vidlyftigare gjorde jag dock Malms dagbok, genom att i den intaga åtskilligt som förut haft sin plats derutom. Runeberg ansåg boken härpå hafva vunnit, men en recensent klandrade just denna del af dagboken, såsom berörande ämnen hvilka mindre hörde dit än till den allmänna berättelsen. Eget nog hände, att af de just ej många anmärkningar som mot dessa begge böcker gjordes, de flesta hittade på att träffa just de få ändringar jag på Runebergs råd hade vidtagit. Härvid torde jag ock böra nämna att Rbg i mina skrifter gjort endast ytterst få ändringar och alldrig mer än utbyte af ett eller annat ord. Sjelf hade jag ock alltid bedt honom att förkasta, icke förbättra, hvad han funne underhaltigt. Att pryda mig med lånta fjädrar, har jag alldrig velat. Endast i det lilla stycket »Strålbarnen», förekommer en betydligare ändring, der äro nemligen orden: »de höllo sitt jordlif för ett fängelselif» af Rbg tillagda. Med 1 ofvannämnde uttryck om att detta vore »framtidsromanen», menade Rbg naturligtvis väl icke att en så obetydlig penna som min skulle gifva impulsen till en ny art af romaner, utan endast att det väl skulle komma en tid, då romanen skulle söka att teckna den tid och de personer han ville framställa så att säga genom sig sjelfva, icke genom författarens beskrifningar. Utan så vidt möjligt genom att återge så att säga den luft hvari de andas eller hvad i vårt talspråk oss emellan vi brukade benämna »kostym». Troligen kommer väl icke altför länge den nu moderna romanen att qvarstå, ehuru den nu utträngt den historiska- liksom 2 till stor del »äfventyrs-». Den nu moderna romanen benämnes ofta »karaktärsromanen», mig synes ej med rätta, 3 då i sina historiska romaner, Walter Scott åtminstone ger karakterer 4, mera klara 1 sist 2 äfven 4 i mitt 15