228 utföra det. Dertill bidrog flere andra orsaker: brist på tid, brist på källor, hvilka för mig som qvinna, voro svårt åtkomliga, men förnämligast att jag fruktade det dessa skildringar skulle komma att synas enformiga. Lag och sed gemensamt nedtryckande qvinnan, detta var ju hvad som mötte öfverallt, hos alla folk, och måste således synas i alla dessa teckningar af qvinnans lif, så framt de ville vara sanna. Man har sagt att jag tecknat de manliga figurerna i svart, så är ej fallet. De flesta af de män som i mina sagor förekomma, äro af sin tids bättre, men stå dock icke altför mycket framom sin tids åsigter. Den berömde amerikanen Boone, fången hos Indianerne, tadlades, ja hotades af dem emedan han skonade sin indianska hustru från det arbete som öfversteg hennes krafter och icke heller misshandlade henne. Häri sågo de alldeles ingen förtjenst tvertom ett oförlåtligt fel. (Vore det väl då rätt att t.ex. då man tecknar en indians oärlighet — — — — — ) Och ändå har jag t.o.m. låtit den stolte Björnen bemöta 1 sin qvinna mera som sin like än som sin hustru?» Skulle jag väl 2 återgett bilden sann? om jag låtit honom ej ens sjelf afveta sin bland sitt folk ovanliga, mildhet? — Det var dock en egen känsla, att anse sig fri detta grubbel, denna tvekan som genomgått hela mitt lif, men kort blef ock denna känslas varaktighet. En tid af sorg hade åter satt mig i behof af att söka tröst i dikten. Mitt sinne var icke stämdt för att då uppfinna något nytt, och jag framsökte derföre ur minnets gömmor, ett länge hos mig buret, men sedan förkastadt och glömdt, nemligen Flemmingarne. Jag jemkade samman de spridda och bleknade bilderna så godt sig göra lät och nedskref den berättelse jag helt enkelt kallade Sigrid Liljeholm, i stället för det tillernade namnet »Konungens trogna», hvilket varit bättre och skulle gifvit berättelsen som en sammanbindande tråd, men föreföll mindre anspråkslöst. Sättaren behagade på tittelbladet tillägga ordet »Roman», hvaraf jag intet visste innan boken var tryckt och till en del spridd, så att jag, oaktat begäran derom, ej kunde få det fatala ordet bort. Likså förseddes boken å tryckeriet med en mängd vanställande tryckfel, man lät t.ex. till Hertig Carls rum leda en vindstrappa i st.f. vindeltrappa och dylikt. Dessutom lär det hafva varit faktorn å tryckeriet, som fann för godt att här och der »förbättra» meningarna, mig till föga belåtenhet. Jag hade varit temmeligen lugn vid utgifvandet af denna bok, då kritiken varit så skonsam mot de båda föregående. I Danska och svenska blad som jag träffade se, utföll ock 3 1 henne 2 i annat fall 3 kritiken