233 berg, emedan han sjelf nu läser obehindradt så besöker mig stundom någon bekant. Sönerne med sina hustrur och barn vistas ofta i hemmet isynnerhet om somrarna. Under det sednast förflutna året har jag skrifvit flere stycken. Deraf ett par på prosa på anmodan, till Folkvännen, men mest versifierade. Eget nog är det som om jag numera icke skulle skygga för att skrifva vers, såsom under alla de föregående åren sedan Runeberg började vinna anseende. Det föreföll mig som om jag skulle velat söka tränga mig fram jemte honom, eller huru jag bör beskrifva den känsla som afhöll mig. Nu deremot sedan han på öfver 12 år icke skrifvit, och jag dessutom af ovansagd anledning helst begagnar bunden form, nu har jag vågat mig på mera versmakeri. Att lusten och åhågan dertill ökats af det stora beröm Runeberg gett mina stycken dem jag alla efterhand som de blifvit skrifna, för honom uppläst, behöfver jag ej säga. Sådana i år tillkomna stycken äro: Koppärriga Lisa, Knöcklan, Fru Stina Lotta samt småbitar: Den sista blomman, Den fängslade bardens maka sjunger, Lilla fruns barometer, De två stigarna, Storm på liten insjö, och möjligen något till. Underligt att sålunda vid nära 70 år, börja en 1 för mig nästan ny väg, 2 då jag förut 3 väl troligen4 med yngre sinne äfven kunnat åstadkomma bättre alster. Men som sagt, jag vågade och ville ej beträda en bana der jag syntes5 mig 6 icke böra söka framgång, dertill skulle fo[r]drats att åtminstone hafva det sjelfförtroende att jag skulle tänkt: »äfven jag är målare», men en sådan förmätenhet kunde naturligtvis alldrig falla mig i hågen. 6 vilja framstå