232 kände flere år på förhand att så troligen skulle ske, men hoppades dock att de kunde räcka till så länge jag skulle behöfvas att läsa för Runeberg. Det gick icke så. Rätteligen borde jag nu als ej använda dem, men kan ej fullt försaka alt bruk af dem, så mycket mer som i mitt tysta ensamma lif och med min döfhet tiden är så lång. Ingen bok har jag läst på dessa sednaste snart tre år, endast möjligen litet ögnat här eller der liksom ock i dagens tidningar. Brefvexlingen med mina barn sköter jag alt efter hur ögonen tillåta, den glädjen har jag svårt att försaka. Sällan men dock stundom läser jag litet för Rbg ur någon tidning, och lika sällan skrifver jag ned något minne i mina »anteckningar». Aunat författarskap har nästan alldeles hvilat sednaste år, dock skref jag i fjol en berättelse: »Det förlorade qvittanset», nästan mest med slutna ögon, ehuru det lyckades min snälla renskrifverska att deschiffrera den sålunda nästan oläsliga stilen. Några småvers har jag dessutom skrifvit. Berättelsen gillades af Rbg och de första af mina barn som läste den, men då sedan någon gjorde inpass och skrämde mig för möjligen ovänliga omdömen, så förblef den otryckt. En del af mina tidigare småstycken hafva emellertid ingått i Familjejournalen, som för dem genom E. v. Qvanten erbjöd mig ett godt honorarium. Äfven något sednare skrifvet stycke ingår ibland dem. På de sista tiderna har jag oftare än förr begagnat den bundna formen för att uttala mina tankar. Detta mest emedan en vers ger längre tids sysselsättning för tanken, jemförd med den tid som åtgår till nedskrifvandet deraf, än fallet är med hvad man skrifver i obunden stil, och det är just nedskrifvandet som för mina ögon är det svåra, deremot sysselsättningen för tanken ändamålet, men också vågar jag mig nu lättare på att begagna mig af den bundna formen, då väl föga någonting af hvad jag nu skrifver torde, åtminstone under min lifstid bli tryckt. En stor glädje har ock skänkts mig deraf att Runeberg med lifligt intresse tagit notis om dessa mina versbitar, och med enkom gillande uttryck bedt mig att sörja för det de blefve tryckta. Ville man än säga mig att han misstagit sig i att fälla gillande omdömen om dem, endast det att han intresserat sig för dem är nog till min glädje. — Äter hafva år förgått sedan ofvanstående skrefs. Jag har nu ingått i mitt sjuttionde år. De sednaste åren hafva varit lugnare, bättre än många de föregående. Runeberg har varit raskare och lugnare, mina ögon ha åtminstone icke försämrats, men min hörsel deremot alt mera aftagit. Mitt lif har ej varit så alldeles ensamt. När man nu känner att jag kan stundtals lemna Rune-