Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
de sjöngo en barcarole, som de brukat sjunga,
när de rott ute på sjön om kvällarne och som
friherrinnan så gärna suttit och hört på från
stranden. De sjöngo ännu en, men utan
stämning, utan känsla. Sigrids djupa, klangfulla
mezzosopran, som annars hade en varm,
mättad färg, lät hård och kall.
Hon letade bland noterna efter något mer
som de kunde sjunga, men fann intet.
De voro båda tysta, vemodiga. Det var så
mycket de skulle velat säga hvarandra denna
sista kväll — men de funno inga ord.
Sigrid bröt tystnaden. »Hvad det är ledsamt,
att faster skall vara så klen.»
»Klen kan man knappt kalla henne, hon
är aldrig sjuk. Men, vet du, fast jag inte är
en smul skrockfull, kan jag inte neka, att
hennes aningar många gånger slagit in. En gång
till exempel, bäst vi sutto vid middagsbordet,
ropade hon helt plötsligt: »skicka efter doktorn,
han slog sig illa.» Pappa och jag stirrade
frågande på henne ... vi kunde inte begripa hvad
det gick åt henne. Då blef hon brydd, såg
generad ut och sade: »jag vet inte hvad det
var, som kom åt mig,» men vi voro inte väl
uppstigna från bordet, förrän det kom bud, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
