Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
Hans mor! Med ens genljöd hans faders
stämma frän dödsbädden »tänk pä mamma —
glöm dig själf.» Han hade ju gifvit den
döende sitt löfte! Det fanns ingen undflykt, intet
kryphål, det fanns ingen hjälp — kalken måste
tömmas. Han mindes väl hvad fadern under
enahanda omständigheter ansett vara en sons
plikt.
Tinningarne bultade, pannan hettade, och hans
läppar voro torra. Han kände en klibbig,
brännande törst, och en tärande, stingande plåga
ref och slet i hans bröst.
Hvad hade han väl gjort, hvad hade hans
mor, hans älskade Sigrid gjort, att de skulle
straffas på detta skoningslöst brutala sätt?
— Fanns det då inte en rättvis och
barmhärtig Gud?
Hela hans själ reste sig i sjudande vrede
mot denne gud. I besinningslös förtviflan och
rasande af sorg, gnisslade han tänderna, knöt
händerna, och hyttande mot himmeln hväste
han: »hjälp mig Gud, eller jag förbannar dig!»
»Bannar dig,» svarade ekot tydligt från
andra stranden. Han for upp —- hvad var hans
mening, ville han trotsa Gud den allsmäktige?
Hur hade han vågat tala så, vågat häda Gud?
Var han väl värd annat än olycka?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
