Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 53
Hans själ betogs af rädsla för den store, den
osynlige, som råder öfver människans lif och
öde. Förkrossad och ödmjuk kastade han sig
framstupa mot marken i krypande skam öfver
sig själf och i sorg, i bottenlös sorg.
På nytt började han tänka och tänka i
samma banor, fastän han visste att alla tankar
voro förspillda. Till sist stod det klart för
honom, att det fanns blott en enda utväg och
det var att rifva ut sitt varma hjärta och dränka
det, kasta det långt ifrån sig, ut i sjön, som
man dränker en lifdömd kattunge, och lägga
in en stor sten i stället i bröstet, och så -~ gå
raka vägen och hämta pängarna, han visste
alltför väl hvar de funnos! Hade inte den
sten-rika fröken Josephine Kylldcn hela vintern lagt
ut sina krokar för honom? Af henne behöfde
han inte befara att få afslag pä ett
giftermålsanbud — det var han viss om.
Och lika öfvertygad var han om, att det
bara var hans namn, titel och
samhällsställning hon eftertraktade –- därvidlag behöfde
han icke göra sig några skrupler. Han sålde
henne sin friherrliga krona, för de pängarna
köpte han ekonomiskt välstånd för sin mor.
— Var inte det fair play?
Hade han kunnat tro, att fröken Kylldén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
