Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAK. 59
visst,» och en annan instämde »visst, visst,
visst».
Gösta tänkte på, att allt i naturen har
något att gladas öfver, något att hoppas, utom
han. Han ensam vet, hvad det vill säga, när
den hvita svepningen bredes öfver ett lif, från
hvilket ingen uppståndelse gifves och hur ett
afsked utan hopp om återseende kännes.
Han tänker på hur den lilla fågeln
skriande skulle slå och bryta sin vinge mot
gallret, om man satte den i bur och lämnade hans
maka kvar på den gungande kvisten, och hur
det vore för skatorna att se sitt bo sköfladt
och kastadt till marken. Och han tycker sig
se, att de förstå hans tankar.
Fågeln svarade åter sitt »visst, visst,» och
makan svarar också »visst, visst, visst.»
Skatorna ruska betänksamt på hufvudet och blinka
med fuktiga ögon.
Gösta känner, att aldrig mer skall Maria
nyckelpigas kappa synas röd för honom, aldrig
mer blåklockan ringa, aldrig mer björken dofta
för honom. Alla sina sinnen skall han
mista — men den tunga, kalla stenen i bröstet,
den skall han bära på så länge han lefver.
Asparne darrade, och deras runda, röda blad
vände ut och in pä sig af förfäran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
