Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 NÄR RDDAR ULF SUCKAR.
ditåt, likasom den stora, skrattande munnen
med de hvita tänderna — dubbelt så många
som andras, tyckte friherinnan. — Hade
ändå hennes Gösta sett lycklig och glad ut
nu, men visst inte — han hade fått något
nervöst osäkert, en dallrande skygghet öfver
sig, som aldrig förr funnits där. — Hvad hade
då förmått honom till detta steg? Kunde han
hafva begärt Sigrids hand och fått afslag?
Nej, då hade han sagt sin mor detta. — Var
han då rent förhäxad? — Eller var det
möjligt, att hennes förr så redbare och flärdfrie
son låtit blända sig af rikedomens lockelser—?
Det var så olikt honom —.
Friherrinnan, som saknade erfarenhet af hvad
det ville säga att vara utesluten från allt, dit
penningen öppnar vägen, hade ett suveränt
förakt för guldet, som för henne ej hade annat
värde än som medel att hjälpa och glädja
andra. Hon hade icke gjort sig reda för allt,
hvad pänningen kan bringa af bildning, af
kunskaper, af utveckling — icke lagt märke till de
tusen förmåner i tillvaron den kan bereda. Och
hon var okunnig om hvilken roll, penningen
spelar i världen — hur den äras mer än dygd, mer
än geni, mer än heder och samvete. Hon, som
lefde ett tillbakadraget landtlif och aldrig hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
