Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR.
se de ställen, där de brukat sitta och läsa — de
platser, där de spelat och lekt. Hon blef
vemodig hvar gång hon gick förbi dörren till det
rum, där han bott.
Hennes enda tröst var farmor, som med
finkänslighet och ömhet ej låtsade märka, att
hennes hjärta var sjukt, hennes tankar långt borta.
Med hufvudet i hennes knä kunde hon få gråta
ut ibland, utan fara att blifva tillfrågad om
orsaken. Hon var viss om, att farmor förstod
henne utan ord — farmor som visste, hvad
kärlek var — visste, att allt annat i världen är
bara tomhet — det hade hon själf sagt.
Alltid förstod farmor att leda samtalet in på de
banor, som voro Signe kära och som passade
hennes sinnesstämning vid hvarje tillfälle.
Ofta gick hon till kyrkogården och lade
blommor på sin farfars graf, alltid lika från farmor
och henne. Hvarje lördagskväll band hon två
stora kransar. Farmor satt då bredvid, bröt
af lagom stora kvistar och räckte henne
blommorna, en efter en, allt medan hon talade om
sin ungdom och sin förälskelsetid och hur
lycklig hon varit. Signe tröttnade icke vid det
kapitlet; det var som nytt hvar gång.
Och så gick hon med de stora kransarne
uppträdda på armen. Dessa dagar brukade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
