Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 145
är mitt valspråk, fast Gud skall veta, att jag
är ett lefvande exempel på oriktigheten i den
satsen ... åhåjaja ... låt nu se, att Ni är flitiga^
mina barn, medan jag är borta... God bless
you!»
»Kom nu och hjälp mig också,» sade
Signe till doktorn. »Gör nu era anmärkningar
... säg duga de?» Hon pekade på sina
blomsteruppsatser.
»Det fattas något i dem alla» sade han,
sedan han låtsat granska och mönstra dem
ytterst noga.
»Hvad då?» Signe såg nyfiket frågande på
honom.
»Jag skall strax säga,» sade han och sprang
ut. Inom ett par minuter var han tillbaka igen
med en knippa prästkragar, som han lämnade
Signe.
Hon tog emot dem med ett lyckligt leende.
Hennes kinder fingo färg. Hon stack ned en
prästkrage i hvarje uppsats. En hel knippa
lät hon trona i fruktskalsglaset. Högt öfver
persikor och aprikoser och stora druiklasar reste
de sig och sågo sig omkring likt glada ögon.
Och till sist satte hon några vid sitt bröst.
Det var det första ord hon fått af honom,
utan att hela familjen varit närvarande — och
Maria Bolie, IO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
