Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. I 59
kunnat fara ifrån sin sjuke, älskade far i stället
för att vara honom till hjälp och glädje.
Ett par armar lyftade upp henne och drog
henne sakta bort, ut i nästa rum. Hon vände
sig om och såg en sjuksköterska, en
medelålders, vacker kvinna med gråsprängdt hår och
bruna ögon, milda och ömma i uttrycket just
som hennes fars. Hon kände sitt hufvud
lu-tadt till hennes bröst, hörde henne hviska, under
det hon klappade henne och strök hennes hår:
»Gråt ut hos mig, Signe lilla . . . jag är en
barndomsvän till din far... kom,» sade hon och
gick att sätta sig på en stol nära den öppna
dörren till den sjukes rum, så att hon kunde
se honom.
Signe sjönk ned i hennes knä som ett litet
barn, slog sina runda bara armar om hennes
hals, böjde sitt hufvud mot hennes axel,
snyftade och skakade i tröstlös gråt.
»Din pappa och jag voro mycket goda
vänner, när vi voro unga. . . jag höll så mycket
af honom,» hviskade hon igen.
Vid dessa ord kramade Signe sig hårdare
intill henne. Hon förstod, att det var tant Sigrid.
Visste också hon, hur god han var— älskade
också hon honom så, som han förtjänade att
älskas, tänkte hon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
