Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
tröstande, älskade faderns stämma talat till henne
— den sade gång på gång: »Signe, mitt barn,
gråt inte, ty ofvan jordens sorg och död finns
himlens frid och tröst.» Hon hörde den blida
stämman förnya sina ord och tala än mer
öf-vertygande — det kastade som en strimma sol
in i hennes bedröfvade hjärta och gjorde henne
lycklig för ett kort ögonblick.
Men så voro klockorna där igen, ännu
tyngre, ännu dofvare, och ideligen återkom
smärtan. Nu bröt den ut i klagoskri — i verop
— i hopplös förtviflan — i ljungande protest,
hvilken, när den ej längre orkade spjärna emot,
maktlös sjönk ned igen i en stilla, frågande
klagan, som slutligen domnade af och
förstummades.
Signe hade för en stund frossat i sin sorg,
men uppvaknade ur detta tillstånd, när
psalmsången, i hvilken hon icke deltagit, slutade och
begrafningsceremonielet började. Då kände
hon, att hon syndat, att hon i sin svaghet släppt
nådens och fridens tag, och i ödmjuk bön om
förlåtelse återkom hon till lugn — ja till glädje
och tacksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
