Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
Vid brudparets afresa hviskade Edvard till
doktorn: »Signe är kär i dig. . . och det
riktigt ändå, det ser jag. Det vore väl
också fan, om du inte skulle få bukt med den der
gudligheten .. . fast inte kommer det att gå
lätt, det kan jag säga dig på förhand, för
envis och mystiskt anlagd, det har hon
alltid varit. Men söt och snäll, det är hon i
alla tall,» tillade han med vekhet i tonfallet.
»Ja, farväl och lycka till då, käre bror!»
Och så gick han fram och kysste sin syster
på kinden. »Blif snäll och rar mot Calle, den
hedersgossen,» sade han och hjälpte upp
henne i vagnen.
Efter förnyade farväl rullade tåget i väg.
Signe var så uppfylld af tacksamhet mot
Gud, som låtit henne få sin Charlie, att hon
satt der helt strålande och upprymd.
Stundtals var hon nyter och munter som ett
litet kid, utsläppt efter en lång tids instängdt lif.
Mer och mer storartad blef naturen, ju längre
mot norr de kommo. Blånande höjde sig
bergen bakom hvarandra i mjuk, disig förtoning.
Breda och strida gingo älfvarne genom de
vackra dalarne, bärande rikedomar af timmer, med
hvilket de ibland — som för ro skull — gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
