Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
het att bli efterliggande — och glömde därvid
rakt bort låten därinne i förmaket.
Men en dag stod han vid fönstret med ryggen
vänd mot rummet, händerna i byxfickorna och
tittade på molnen, om det skulle bli rägn och
oväder. Misstänkt såg det ut där i öster. De
stora, tunga svartblå molnmassorna rörde sig
oroligt och sågo allvar samt hotande ut. Då
började Signe spela »Vår Gud är oss en
väldig borg.»
— Nå se, det kunde låta höra sig. Det
var inte som en vanlig psalm det, utan i den
var det kläm så det förslog. — Det var
riktigt upplifvande att få höra den gamla
kraftfulla, friska »Vår gud» igen! — Det var då
ändtligen en psalm, som han kunde sjunga
för ovanlighetens skull!
Han stämde i med full hals. Han visste
precis, att han kunde klara de där trappstegen
på try-y-yg-ga, så han behöfde inte vara rädd.
Doktorns röst var stark, men skroflig och
oskolad, och intonationen lämnade mycket
öf-rigt att önska, men ändock njöt Signe mer än
hon kunnat göra af den mest fulländade
sångares prestationer.
— Ändtligen hörde hon honom sjunga till
Guds ära — ändtligen var dä den efterläng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
