Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
midten — så långa och sammansatta som de
voro! Han kunde inte annat än skratta för
sig själf, när han mindes allt detta, hur ledsen
han än i själfva verket var.
De mörka molnen hade börjat urladda sig,
först i stora tunga stänk, så med ens i en
störtskur, som våldsamt hällde ner. Regnet piskade
stötvis med ett smatter som af hagel mot
fönsterglasen i det rum, i andra ändan af
våningen, där den arma lilla Signe satt alldeles upp
löst i tårar — lika förkrossad som ett
sönder-trampadt kryp på marken.
»Herre, Herre. . . hvi gäckade du mig med
denna villa?» frågade hon. »Hvarför gaf du mig
ett ögonblicks sällhet för att genast rycka den
bort? Hvarför skulle detta ljus tändas i min
själ för att genast släckas? Hvad är din
mening? Hvarför äro dina vägar så underliga?
Ack jag arma människobarn!»
Svetten hade brutit fram i hennes panna,
läpparne brände och bröstet häfde sig hastigt,
medan hon kände Herrens gissel och tuktan
öfver sig.
Sjunkande allt djupare och djupare i
själf-plågeri och tiggande om förbarmande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
