Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 NÄR RIDDAR ULF SUCKAR. 5 I
ett svagt, otåligt läte. Det var den lillas
uppvaknande till törst efter lifvet.
Han böjde sig öfver bädden, kysste de små
händerna och vätte det lilla röda ansiktet med
sina heta tårar. Det var som en svag skymt
af tröst att känna det späda, varma väsendet
mot sina läppar. Hur hjälplösa voro de nu
icke båda! Men hvad skulle de icke blifva
för hvarandra, som ingen annan ägde i världen.
Hon skulle bli lik sin mor, sådan hon en
gång var — just sådan — —.
Han kallade på sköterskan och gick in i sitt
rum.
Där stod på skrifbordet en doftande hälsning
från den bortgångna — en ljusblå hyacinth,
hon själf dragit upp åt honom och satt på
hans bord just den olycksdigra dagen.
Sorgen öfverväldigade honom — han kastade
sig på soffan, och lät tårarne fritt strömma.
En bitter tanke genomfor honom, att om han
förut hade trott på hennes gud, skulle han i
denna stund ha upphört att göra det — denne
gud, som kunnat vara nog grym att gifva henne
döden i gengäld för hennes fromma och
troskyldiga vandring till hans hus att anförtro sitt
lif i hans hand — denne gud, som skiljt dem
just i det ögonblick då hennes »Charlie, min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
