Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Forntiden - IV. Järnåldern - 3. Vikingatiden - Vikingatågen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIKINGATIDEN. 51
3.
Vikingatiden.
Vikingatiden varade enligt Montelius från orakr. år 800 till år 1050.
Vikingatågen. Sitt namn har denna tidsperiod erhållit af de märk¬
liga vikingafärderna till främmande länder. Orsaken till dessa åter torde
få sökas i familjernas hastiga tillväxt. På grund af månggifte blef
barnskaran ofta alltför stor, för att fädernetorfvan skulle räcka till att
toda alla. De vuxna fingo då gifva sig ut att skapa sig en egen ställ¬
ning. Enligt Östgötalagen hade t. o. m. en fader rätt att visa dem till
hafs eller hirdgårds, d. v. s. till vikinga- eller köpmannafärder eller till
tjänst i konungens gård.
Uppgiften om våra förfäders månggifte har visserligen blifvit be¬
stridd. Adam af Bremen, som anses som en trovärdig historieskrifvare,
och som lefde på 1000-talet, omtalar emellertid, att svenskarne allt efter
förmögenhet hade två eller tre hustrur, de rika och furstarne otaliga.
Ett ännu säkrare bevis på månggifte i Sverige kan hämtas från run¬
stenar (se Östergötlands runskrifter, n:r 15), och ett annat bevis är ett
påfligt förbud — sedan kristendomen blifvit införd — mot månggifte
(Diplom, sv. n:r 41).
En annan anledning till vikingafärderna — måhända den förnämsta
— var minnet af folkvandringstidens folkrörelser. De kunna t. o. m.
anses som en naturlig och direkt följd af dassa folkvandringar, liksom
korstågen i en senare tid kunna betraktas som en fortsättning af vikinga¬
tågen.
Äfventyrslusta, begär efter verksamhet, makt och ära samt förhopp¬
ning om att förvärfva rikedom, vare sig genom sköfling eller köpen¬
skap, kommo ytterligare till som anledning till dessa färder, hvilka
visst icke ansågos för barbariska sjöröfverier utan enligt den tidens
uppfattning som ett för hvar och en lagligt, ja till och med ärorikt
yrke. Medfödd och utvecklad styrka samt därmed följande mod och
färdighet att föra vapen voro äfven hos vikingarne gynnsamma före¬
träden framför åtminstone en del af de folk, de gingo att möta, försva¬
gade som dessa senare voro genom oenighet och sedernas förfall. Under
ett par århundraden utgingo från Norden ett oerhördt antal män och
kvinnor. De härjade, plundrade eller idkade köpenskap, hvarefter de
antingen afveko med sitt byte till en annan plats, där de fortsatte sin
verksamhet, eller ock bosatte de sig i det eröfrade landet. Det var en
yttring, detta begär att gå ett ovisst öde till mötes, jämförlig med
våra dagars begär och lust att kasta sig ut i främmande länder.
Vikingatågen gingo dels österut till Finland och Ryssland och ut¬
sträcktes sedermera åt söder till Kaspiska hafvet ända till Chazeran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
