Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - I. Medeltidens första skede - 1. Olika konungaätter - Östgötakonungen Svärker - Karl Svärkersson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MEDELTIDENS FÖRSTA SKEDE. 107
färden till julottan i V. Tollstads kyrka i Östergötland. Danske prin
sen Magnus Håkansson, som på grund af sin härstamning från Inge
d. ä. gjorde anspråk på svenska riket, misstänktes som anstiftare af
mordet. K. Svärker begrafdes i Alvastra samt efterträddes af sin son,
Karl Svärkersson. Den förste konungen af Erikska ätten afled år
1160. En dansk prins, Magnus, besläktad med Inge d. ä., som efter¬
traktade Sveriges rike, hade öfverrumplat och dödat k. Erik samt blef
därefter konung öfver Svealand och Västergötland. Detta öfverens-
stämde emellertid icke med k. Karl Svärkerssons önskningar. Konungen
begaf sig därför, säges det, med sitt folk uppåt landet. Vid örsunds-
bro kom det till strid emellan de båda konungarna. Här stupade
nu Magnus, dödad, som det berättas af konung Karl själf, som där¬
med blef konung öfver hela Sverige. Redan i ett bref från påfven
Alexander III, dat. d. 6 juli 1161, benämnes han svearnas och götarnas
konung. I ett bref, utfärdadt af ärkebiskop Stefan i Uppsala — den
äldsta i Sverige bevarade urkund — återfinnes äfven hans titel såsom
svears och götars konung.
Det nyssnämnda påfliga brefvet (Dipl. Sv. n:r 41) är ställdt till
svearnas och götarnas >illustre> konung, Sveriges biskopar, jarlen, alla
klerker samt befolkningen i Götaland.
Då innehållet i detta påfliga bref i visst afseende gifver en inblick
i förhållandena vid denna tid, anföras här dess bestämmelser rörande:
1) Äktenskapet: att ingen fick lefva i månggifte eller gifta sig, så länge
en lagligen skild make lefde, äfven om skilsmässan skett på grund af
brott, ej heller med en afliden makas släkting, ej heller under det man¬
nen var fången eller bortavarande, och om så skett, genast vid hem¬
komsten till honom återgå. 2) Helgd för biskopars, prästers och mun¬
kars gods äfvensom för deras personer samt rörande de världslige, att de
icke finge använda det, som gifvits till andlige eller deras inrättningar.
3) Tionde, som redligen måste gifvas åt Herren, såvidt Guds vrede,
hunger och dyr tid skulle undvikas, och såvidt syndernas förlåtelse
skulle erhållas; i öfrigt skulle allmosor gifvas. 4) Arf: tilläts icke, att,
såsom förut skett, lagliga barn göras arfslösa genom egendomens bort-
gifvande åt kyrkan. Men den, som har en arfvinge, kunde göra Kristus
till medarfvinge och gifva kyrkan hälften. Den, som hade två, kunde
göra Kristus till den tredje o. s. v. Barnlös kunde utan syskons åtal
gifva kyrkan all sin egendom. 5) Nykterhet: dryckenskap förbjudes och
särskildt hednabruket att som helgon anse och vörda den, som blifvit
under dryckenskap ihjälslagen, äfven om han gjort underverk. För öfrigt
fick ingen utan påfvens tillstånd offentligen ägnas någon dyrkan.
Under k. Karls tid genomdrefs ändtligen ärkebiskopsfrågan. Genom
öfverenskommelse bestämdes, att ärkebiskopen skulle hafva sitt säte i
Uppsala, men att en präst från Götaland skulle blifva den förste ärke¬
biskopen, hvartill då valdes munken Stefan från Alvastra. Valet stad¬
fästes af påfven Alexander III år 1164.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
