Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 1. Unionstidens början till år 1448 - Engelbrekt i Östergötland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
170 UNIONSTIDEN.
ett par veckor var Engelbrekt i Östergötland, där Ringstadholms
slott belägrades.
Emellertid hade på grund af de oroväckande händelserna ett råds-
möte blifvit sammankalladt i augusti 1434 till Vadstena, där nu sam¬
lades tre biskopar, fyra riddare och tolf väpnare.
Engelbrekt afslöt, efter att på en flotte hafva uppfört en fem vå¬
ningars »barfrid», då vid Ringstadholm ett fem dagars stillestånd
samt begaf sig med ett följe af tusen man till Vadstena. Han öfver-
raskade här de sammanträdande rådsherrarne. Sedan han höfviskt
hälsat dem, förklarade han, att sedan sista konung Magnus’ tid hade
icke konungar utan tyranner regerat öfver Sverige, hvilka senare sökt
rikets skada och fördärf samt pålagt folket större skatter, än det kun¬
nat bära. Han uppmanade därjämte de församlade herrarne att så
vända sina råd och anslag, att Sverige måtte ryckas ur sin olidliga
träldom, samt att drägliga skatter skulle påbjudas, så
att den trälande bonden kunde hafva sitt uppehälle af
sitt arbete.
A rådsherrarnes vägnar förde biskop Knut i Linkö¬
ping ordet. De kunde, sade han, icke träda från sin herre,
den de svurit trohet. Man fick icke så fäkta för friheten,
att man miste äran. ilen Engelbrekt invände, att ko¬
nungen afgifvit många eder utan att hålla dem, hvadan
ock folket vore kvitt sin ed. Men då rådet ändock blef fast vid sin
tanke, hotade han med, att det skulle kosta dem lif, ära och gods, om
de icke ville göra något för folket. Han fattade därefter Linköpings-
biskopen i kragen och hotade att kasta honom jämte de öfriga ut till
den förbittrade allmogen. Detta hjälpte, och konungen uppsades i en
skrifvelse af d. 16 aug. tro och lydnad. Med hvilka känslor detta
skedde, framgår af brefvets ordalydelse. »Engelbrekt kom oförvarande
öfver oss alla», säges det, »med stor makt och grep och tvingade oss
med värjande hand, att vi skulle hålla med honom och allmogen
och värja vårt rikes land och rätt för alla oskäliga skatter, tunga och
mångfaldig orätt, som I och flere på edra vägnar långligen hafva gjort,
så framt vi icke ville mista lif, ära och gods. Därför samtycke vi nu
med all Sveriges allmoge och äro storligen med eder orätt nödda att
uppsäga eder tjänst, råd och troskap, som vi lofvat, svurit och till¬
sagt eder, så att I ej kunnen hädanefter hoppas af oss i någon måtto
tjänst, råd eller manskap, efter det I ej hafven hållit oss de eder och
den tro, som 1 ined uppräckt hand hafven fullkomligen lofvat och
svurit vid helgedomarna och den kristna tron.»
Engelbrekt fortsatte därefter sitt segertåg. Östgötarne slöto sig
till honom. Ringstadholm, som vid denna tid innehades af Henrik
Styke, af tysk släkt, lämnades till Nils Erengislesson Natt och Dag.
Rönö, som innehades af Albrekt Styke, intogs af biskop Knut. Stege¬
borg, hvars höfvitsman var italienaren Eranco Giovanni, kallad Johan
146. Engcl-
lirekts vapen.
Digitized by
Google
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
