Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltiden - IV. Unionstiden - 4. Under unionstiden - Kommunikationer - Stormannavälde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSTIDEN. 203
Krokek på Kålmården till midten af Holavedskogen. På denna väg,
som antagligen gick öfver Norrköping, Linköping, Skenninge och Ödes¬
hög till Grenna, vet man, att bron vid Norrköping ålåg Björkekinds,
Lösings, Hammarkinds, Memmings, Bråbo och östkinds härader att under¬
hålla. De andra broarna synas äfven underhållits af kringliggande hä¬
rader. Vägen öfver Aspvid till Söderköping var äfven af vikt. Efter
Vadstena klosters grundläggande, blefvo äfven vägarna till denna stad af
betydelse. En väg kom från Närke och gick sedan gammalt öfver den
skräckinjagande Kålmården samt förbi Husbyfjöl. Om denna vägs fasor
under uråldriga tider talas än i dag. Vid Husbyfjöl, nu Borensberg,
fanns också fordom ett kapell, där vägfarande gjorde sin andakt före
eller efter färden.
Stormannaväldet firade i vårt land under medeltidens senare tid
sina triumfer, men led också sina nederlag. De sökte, dessa stormän,
genom sina förbindelser med tyskar samt med Danmark och danska
konungarne att hålla sig uppe vid makten, och det bekymrade dem föga,
om fäderneslandet var ett lydland eller ett fritt och oberoende, blott de
fingo styra och förse sig med rikets inkomster. Hade icke det svenska
folket i sin helhet vaknat till själfmedvetande på grund af de svåra
lidanden de underkastades af de danske och deras fogdar, och hade de
icke fått sina kraftiga och fosterländskt sinnade ledare i Engelbrekt,
konung Karl och de tre riksföreståndarne samt deras medhjälpare, så
hade nog stormannaväldet icke kunnat betvingas. Omständigheterna
fogade det sedermera så, att det blef Gustaf Vasa, som förunnades att
blifva fäderneslandets slutliga och verkliga befriare.
Af det föregående framgår, huru gärna östgötarne i gemen sällade
sig till det fosterländska partiet, om de också någon gång, såsom äfven
förut är omnämndt, kunde vara tvehågsna i afseende å sin hållning,
särskildt då de voro i saknad af ledare.
De högre klasserna hade det gemensamt med hvarandra, hvilket po¬
litiskt parti de än tillhörde, att de icke gärna lämnade ifrån sig en
gång bekomna fördelar, äfven om det gällde mindre betydande sådana.
Jakten t. ex. ville man gärna hafva som ett privilegium för de
»friborae». Vid ett rådsmöte kom »den olagliga jakt, som menige
klerkeriet, bönder och alla andra bruka här i riket», på tal, hvarvid be¬
stämdes, att det icke vidare kunde tillstädjas, »att några bönder eller
klerker fingo jaga, ej heller någon friboren man fick gifva sina bönder
eller undersåtar lof att jaga på sin eller annan mans skog». Ar 1488
vistades Sten Sture i Dagsberg i Östergötland, hvarvid han tillsammans
med tre rådsherrar för Bråbo och Lösings härad lörnyade detta förbud.
Herr Sten hade enligt detta bref gifvit några klerker och bönder till¬
stånd att jaga, men äfven detta löfte togs nu tillbaka förutom för
kyrkoherden, »herr Johan i Kvillinge, hvilken jag gifver lof jaga sig
till behof».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
