Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsbygden - Finspånga läns härad - 7. Vånga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÅNGA SOCKEN. 407
År 1413 dömde biskop Knut i Linköping och östgötalagm., riddaren Ivar
Nilsson vid räfsteting i nämnda stad All till »evinnerligt frälse». Esbjörn Djä-
ken hade velat tillerkänna kronan godset såsom konungs tridjung. Kärande
var Sten Haraldson (Gren). Nämnden vittnade och svuro, att kronan ingen
rätt hade till Aal, utan att det av hednahös (!) varit herraäga och frälst med
de underliggande torpen Pukatorp, Frö, Finnatorp, Koppartorp, Skäggatorp,
Skräddartorp och Skubba samt en äng. Följande år tilldömdes av häradshöv¬
dingen i Mämmings h:d Harald Hemmingsson vid Skatna tingställe Sten Ha-
raldsson av Aale (Ålö?) en skogsdel, belägen emellan Aalbo och Bergabo, om
vilken det varit »mykyn threetta» med Berga by. Tillhörde vidare riksrådet
Magnus Stensson (Gren), som gav gården sitt nuvarande namn. Magnus blev
1453 tills, med flera andra anklagad för högmålsbrott och dömdes att mista
liv, ära och gods. Men då han begivit sig till Danmark och icke återkom förr
än under k. Kristians tid, blev ingen fråga om domens verkställande. Liksom
sina anhängare belönades Magnus sedermera. År 1457 fick han nämligen Vånga
bergslag under sin gård Grensholmen. Efter hans död 1473 skall egendomen
efter en uppgift hava tillhört hans son, riksrådet Ivar och dennes son, riks¬
rådet Magnus Gren (f 1520), men efter annan uppgift tillföll egendomen i arv
Magnus Grens dotter Filippa, gift med riksrådet och riddaren Bengt Ryning
på Grensholmen, som var personlig vän med riksföreståndaren Svante Nilsson.
Tillhörde därefter deras son riksrådet och väpnaren Erik Ryning (halshuggen
1520). Ärvdes vidare av hans dotter Märta (f 1564), som först var gift med
Abraham Pedersson Rommel till Vi och Grensholmen och sedan med riksrådet
och ståth. i Östergötland Jak. Turesson Rosengren. Vid denna tid eller i sept.
år 1566 hade Grensholmen en dags besök av konung Erik XIV. Efter Jakob
Rosengrens död 1571 tillföll egendomen sonen, ståth. Ture Rosengren (f 1611).
Med deras dotter Mätta Rosengren (f 1638) gick egendomen genom gifte till
landshövd. Sven Ribbing (f 1640) samt ärvdes sedan av sonen, landshövd. Ture
Ribbing (f här 1656) samt vidare såsom gammalt välbebyggdt säteri utan åsatt
mantal av dennes son, v. landshövd. Svea Ribbing, vilken d. 2 april 1706 för¬
sålde egendomen till k. rådet Jakob Spens (f 1721). Tillhörde vidare dennes
son generallöjtn. Ax. Spens, som här bebodde endast två rum i den för övrigt
då oinredda huvudbyggnaden. Det berättas, att han, från krigen van vid
umbäranden av alla slag, ännu vid framskriden ålder aldrig bodde i eldadt
rum. Denne ägare nedlade stor förtjänst om sin egendoms försättande i godt
stånd. Med betydliga kostnader verkställde han planeringar, uppbröt gården
och anlade vägar samt uppförde dessutom många torpbyggnader av sten, regle¬
rade ägorna m. m. Till dessa storartade arbeten användes ett par hundra dal¬
karlar, vilka för detta ändamål voro hitkallade. Dessa arbeten pågingo som
bäst vid tiden för dalupproret år 1743. När ryktet om denna dalallmogens
marsch till Stockholm hann till Grensholmen, så ville även de här varande
dalkarlarna bryta upp och tåga sina anförvandter till understöd. Det var svårt
för Spens att hindra utförandet av detta deras beslut.
— Men vår överenskommelse, sade han till dem, att varje börjadt arbetsbe-
ting skall vara avslutadt, innan I lämnen arbetet, vill jag dock skall stå bi.
Häremot hade dalkarlarna ingenting att invända, men de beslöto att göra
sig fria från sitt arbete med första möjliga. Spens hade emellertid under ti¬
den uppbådat allt godsets eget folk, och då dalkarlarna enligt överenskommelse
avslutat sitt arbete och skulle avtåga, mötte han dem i spetsen för sina un¬
derhavande vid den källa, som ännu från denna tid kallas dalkarlskällan. Gods¬
folket hade av sin husbonde blivit underrättadt, att det möjligen skulle kunna
komma till strid med dalkarlarna, och därför hade de beväpnat sig med yxor,
spadar och andra verktyg. Dalkarlarna hade å sin sida vid avtåget även med¬
tagit sina verktyg. Beväpningen var alltså lika å ömse sidor, ävensom styrkan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
