Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Landsbygden - Lysings härad - 6. Västra Tollstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
788 LYSINGS HÄRAD.
till nutiden (se Ögtld I, sid. 259). — Vid lutherska lärans införande bör¬
jade klostrets förfall. De flesta munkarna blevo spridda över landet
såsom präster. Klostrets efter den tidens förhållande goda bibliotek
blev skövladt. Och redan år 1545 böljade en del av de gamla murarna
nedbrytas, vilka då fördes till Vadstena, vars slott höjde sina tinnar på
bekostnad av Alvastra klostermurar. Det \ar en ny tid, en praktisk
tid, som kommit. All vördnad för det redan då uråldriga minnesmärket,
där det stod ett vittne om gångna sekler och om en from och brinnande
religionsiver, var förbi. Och av ingen betydelse var, att dessa murar
gömde stoftet av framfamä konungar. Senare befinnes, att Per Brahe
länge ägde tillstånd att här bryta tegel, vilket han förde till Visingsö.
Detta förbjöds likväl år 1573 av Johan III, som hade i tanke att dels
ånyo upprätta klosterbyggnaderna för de konungars och furstars skull,
som här voro begravna, dels att här bygga sig en »lustgård», emedan i
orten fanns god jakt. Ar 1576 utfärdades även ett brev, däri det heter,
att befallningarna om klosterkyrkans reparation ej blivit så aktade som sig
borde. Johans tanke var, att klosterkyrkan skulle inrättas till sätes-
kyrka och V. Tollstad skulle hit bliva annex. Denna plan förföll emel¬
lertid, och byggnaderna gingo alltmer sin undergång till mötes. En
teckning över ruinens utseende omkr. 1700 finnes i E. Dahlbergs Suecia
antiqua & hodierna. Ännu i medio av 1700-talet voro dock icke kyrko-
murarna mer förfallna, är att de, efter Broocmans utsago, skulle kunnat
omlagas och bliva en ståtlig sockenkyrka.. Det är alltså först efter
denna tid, som kyrkan blivit fullkomligt överlämnad till förstöring.
Xt 1797 befinnes invånarna i Hjo anhålla att till sin kyrka få hämta
byggnadsämne här. Detta avslogs emellertid, och samtidigt utfärdades
befallning till konungens befallningshavande i Österg. »att ruinerna efter
klostret och kyrkan såsom uråldriga minnesmärken av utmärkt beskaf¬
fenhet måtte fredas och ostörda lämnas». Huru vederbörande lagt denna
befallning på minnet, därom vittna bäst de lämningar, som i närvarande
stund återstå. Krasshet och egennytta ha i långa tider tillgodogjort
sig allt, vad möjligt varit. Den snikna egennyttan lät under förra år¬
hundradet med domkraft nedbryta delar av de kvarstående ruinerna och
brände dem till kalk. Ännu år 1860 hade ej förstörelseraseriet upphört,
emedan då två 3—4 met. höga, med valv förenade pelare blevo ned¬
rivna. Det är nu endast lämningar av själva klosterkyrkan, som av
något värde är övrigt. För övrigt endast grundvalar till större eller
mindre hus, vilka grundvalar utvisa, att klosterbyggnaderna intagit en
vidsträckt omkrets. Därtill finnas delar av två murar, av vilka den ena
är en avsöndrad gavel, som fordom varit förenad med kyrkan och till¬
hört munkarnas boningshus.
Ar 1826 och följande år lät fornforskaren L. F. Rääf, på uppdrag
av antikvitetsakademien samt på statens bekostnad, upprödja och upp-
snygga ruinerna. Man hade trott, att man skulle finna de där begrav¬
nas minnesvårdar, men såväl golv som gravstenar voro bortförda. En-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
